Läs inlägget. Texten är mycket intressant. För övrigt är jag ingalunda någon klimathysteriker, snarare tvärtom - en klimatförnekare, men det här inlägget kan jag sympatisera med.
Nu ska matjättarna bojkottas!
Jag kan i allra högsta grad förstå det folkliga missnöjet med prisutvecklingen. Mat har blivit dyrt och för den som tvingas vända på varje krona är det logiskt att kanalisera ilskan åt något håll för att få upp frågan på agendan. Detta sympatiserar jag fullt ut med.
Med detta sagt: Det är politiken som ska hållas ansvariga. Vi har ett skattesystem som är designat för att varje krona i ökad råvarukostnad ska svälla i flera led och bli allt större ju närmare dig som konsument maten kommer. It´s not a bug, it´s a feature. Det är staten som är den stora vinnaren på matprisrallyt och det är faktiskt inte helt seriöst när politiken försöker flytta fokus från det egna ansvaret. Faktum är att man, om man är cyniskt lagd, skulle kunna se det som att när upprörda och uppgivna människor ger uttryck för en ilska så ser vissa politiker det som en möjlighet snarare än ett ansvar att lösa problemet.
Ja, jag tittar på dig – Nooshi Dadgostar. Det är tyvärr uppenbart att Vänsterpartiet hellre eldar på en missriktad konflikt för att få förespråka sina planekonomiska prisregleringar än att ta itu med det riktiga problemet. Historien om ”giriga handlare” håller inte för ett test med verkligheten. Exempelvis har Axfood, som bland annat driver Willys, minskat sina marginaler sedan 2020. Inflationen, alltså generella prisökningar och mer pengar i omlopp, gör att man hanterar större volymer pengar.
Coop, för att ta ett exempel som borde ligga socialister nära om hjärtat, är ingalunda billigare och går brakminus. Man har gått back hundratals miljoner kronor på årsbasis.
ICAs medianbutik låg 2023 på 2,4 procents marginal och ICA Gruppen som helhet hade marginaler på 3,6 procent 2024. Axfood hade 2020 en marginal på 4,7 procent. Den var 2023 nere på 4,1 procent och för 2024 landade den på 3,9 procent. Ja, vinsten har stigit från 2,5 miljarder till 3,3 miljarder – men Axfoods andel av varje krona i butikshandeln är lägre. Rent krasst så tjänar Axfood 2024 mindre på varje hundralapp som passerar kassorna 2024 jämfört med 2020. I princip har man sänkt sin vinstandel på varje krona i butikshandeln med en femtedel.
Det är alltså detta som är den påstådda girigheten som Nooshi vänder sig emot. Rimligen mot bättre vetande. Självfallet vet alla politiker i Sveriges riksdag att det finns i praktiken noll besparingar att hitta i butikshandeln. Att elda på ett folkligt missnöje, med vetskapen att det grundar sig i en felaktig föreställning om sakers tillstånd, är ett aktivt och oansvarigt val. Det handlar rent krasst om att cyniskt gynna sig själv på upprörda människors känslor. Och det utan en enda tanke på att faktiskt ta tag i det grundläggande problemet.
Den riktiga skurken i dramat är staten och det skattesystem vi har. När Axfood tar 3,9 procent vinst på försäljningen så tar staten 12 procent på samma pengar. Bara momsen på prisökningarna mellan 2020 och 2023 har på årsbasis ökat statens intäkt med 11,7 miljarder kronor, enligt en analys från Svensk Dagligvaruhandel. Notera särskilt: Detta är alltså inte statens totala ”vinst” på livsmedelshandeln – utan enbart momsen på de ökade priserna. Staten tar alltså ut nästan fyra gånger Axfoods hela vinst i extra pålaga på konsumenterna.
När livsmedelshandelns marginaler gått ner har staten hållit fast vid sina och får stora intäktsökningar på livsmedelshandeln. Det tål också att understrykas: Detta är enbart sista ledet. Samma logik gäller givetvis genom hela livsmedelskedjan där staten via moms, skatter och olika typer av avgifter löper som en röd tråd genom hela värdekedjan – från jord till bord.
Det är så det svenska skattesystemet ser ut och fungerar.
Till saken hör att jag för två år sedan påpekade just det här problemet. På den tiden satt jag också i skatteutskottet och föreslog tillsammans med några partikollegor en genomlysning av livsmedelskedjan och hur statens pålagor bidrar till att svälla kostnaderna genom livsmedelskedjan. I detta ingick även att föreslå åtgärder för att minska hur priser pumpas upp genom livsmedelskedjan och hur det i förlängningen skulle kunna stärka inhemsk livsmedelsproduktion och vår matförsörjning vid kris.
Jag behöver väl inte berätta att alla partier, undantaget MP, motsatte sig detta?
Man kan, kanske rent av bör, ha synpunkter på svensk livsmedelshandel. Vi har ett fåtal större butiker och i producentled är det avgörande att komma in där för att kunna göra affärer. Det är i grunden utmanande för våra bönder och livsmedelsproducenter och det finns alla skäl i världen att diskutera hur man gör det bättre.
Svenska konsumenter har all anledning att vara arga, rent av rasande, över så väl matpriser som att politiken raserat den inhemska matproduktionen. Vi betalar onödigt höga matpriser och riskerar dessutom att svälta ihjäl vid krig. När ansvariga politiker eldar på missriktad ilska och försöker hetsa konsumenter att jaga tioöringar per hundralapp, samtidigt som staten själv tar 12 spänn på all försäljning, så bör man vara på det klara med varför man gör det: För att man hellre ser en bojkott mot matbutiker än att en ilsken allmänhet ställer sig utanför riksdagen, demonstrerar och utkräver ansvar.
Min förhoppning är att allmänheten ser igenom detta politiska bedrägeri.
Författare
Helena Lindahl, Västerbotten
