Mitt Sverige

Vem har bättre förstånd och kunskap än Jimmie Åkesson för att styra Sverige? Det Jimmie Åkesson varnat för under tjugo år pratar övriga riksdagspartier om idag. Det Jimmie Åkesson varnade för då, är en verklighet idag.

Jag har letat med ljus och lykta bland serisösa och oseriösa partier efter en statsministerkandidat, men finner ingen lämplig sådan, utöver Jimmie Åkesson. Lyssna på Håkan Juholt.

Utöver det har jag en önskan om att småpartierna V, C, L, KD och Mp försvinner ut till vänster. Sverige behöver inga oseriösa småpartier som bara ställer till elände i Sveriges riksdag.

Mitt förslag är att de största partierna Sverigedemokrater och Socialdemokrater löser våra stora samhällsfrågor. Lämna det ständiga "tjafset", det vill säga tröttande tjatiga småbråk, gnäll och ständigt ältande upprepningar om oväsentliga saker till M, V, C, Mp och Kd.

Även som Jan Svensk_X kommer jag att vila. För nu ska jag ägna mig åt familjen och livet.

Ha det gott alla.

En svart BMW bromsar in hårt

Jag lämnar Kvarsebo och tar bilen till sjukhuset. Jag bodde i Peking under några år i början av min karriär som datakonsult.

Nu undrar jag om hela Norrköping har blivit en No-Go-Zon. Vägen till Vrinnevi tvingar dig genom orten, vare sig du vill eller inte. Du måste passera de stora boendeparkeringarna i Navestad, längs Guldringen och Silverringen, och de öppna asfaltsytorna vid Hageby och Mirum.

Det luktar brand. Jag trycker på knappen så att bilen cirkulerar samma luft i kupén. En av alla dessa anlagda bilbränder som man ständigt känner stanken av. Jag försöker titta bort för att slippa bli deppig, men blicken dras ändå mot parkeringsrutorna. Röken har för länge sedan skingrats i den svala kvällen, men i luften dalar fortfarande gråa sotflagor som smutsig snö. Jag ser på sotet och undrar om jag är kvar i Norrköping, eller om jag har förflyttats till Beirut eller Mogadishu.

En svart BMW bromsar in hårt precis vid akuten. Hettan från grillen slår mot min hand. Jag undviker förarens blick. Arrogansen i körningen gör mig försiktig.

Förr klev man rakt in här. Vrinnevis gamla entré var öppen, ljus och välkomnande. Nu möts man av en sluss, precis som besöksavdelningen på ett fängelse. På dörren möter blicken först en blå skylt på arabiska innan man längst till höger finner en på svenska.

Bakom tjockt, skottsäkert glas sitter en för mig osynlig vakt. En knapp trycks in och dörrarna öppnas för en person i taget. Är det de gamla lokala fyllbultarna Ante, Börje, Magnus och Sven som plötsligt blivit så livsfarliga att hela sjukhuset måste pansras in? Eller är det nykomlingarna som tvingat fram förändringen, de med namn som Ali, Bilal, Muhammed och Samir?

Mina gamla S-kompisar klubbar igenom sånt här. De röstar för fängelseslussar vid akuten och låtsas som ingenting när folk pratar om hotbilden. I nästa andetag talar de om att integrationen ska lösas, om det så tar tre generationer. Med socialdemokratisk ingenjörskonst och tvångsblandning. Det kommer aldrig att fungera. Hela bostadsområden runt om i landet är redan kaputt på precis det viset. Med berått mod raserar de det sista vi har kvar.

De vägrar inse att de tvingas bygga fästningar med sina egna beslut. De viftar bort kritiken som rasism eller fördomar. De vägrar lyssna på att de äldre jag hjälper på min fritid lever i ren och skär skräck. Människor som har betalat in över 12 miljoner kronor i livstidsskatt. Som tack får de detta av politiker som fortfarande står och ljuger om att vården är gratis. Ingenting är gratis. Vi har betalat för varenda tegelsten under hela våra liv. Vi har även betalat för att bli paternalistiskt behandlade av både hemtjänst och sjukvård. Ett folkhem förvandlat till skräckvälde.

Bussen är inte ett alternativ. Tryggheten där är borta, trots att den också dras på skatten vare sig man åker eller inte. Äldre människor med usel pension klamrar sig fast vid sina gamla rostiga bilar. Bensin och försäkring får kosta vad som helst, bara de slipper ta bussen och kan köra förbi det lokala köpcentret till affärer där gängen inte hänger. Oftast i alla fall. Man vet aldrig var de dyker upp.

I väntrummet är stolarna och bänkarna fastbultade i golvet. Allt är väggfast, precis som på kåken. Inga lösa föremål tillåts. Allt kan användas som vapen.

Lillemor sitter hemma bakom sin numera helt värdelösa dörr. Hon darrar för de digitala nycklarna som kommunen installerat och delat ut till dussintals främlingar. Hennes hem är inte längre hennes borg. Vem kliver in idag? Personalomsättningen är enorm. En främmande blick bakom en niqab, eller en ung man hon inte förstår, skickad för att tvätta hennes underliv.
Biståndshandläggarna skiter i hennes nej. Önskemålet om att åtminstone få en kvinna den dagen hon ska duschas negligeras fast man lovat att det ska komma en kvinna. Lillemor anförtror sig till mig; hon vill dö. Hon har ont, hon är rädd. Hon vill få somna in, lugnt och stilla i sitt eget hem.

I köpcentret som de gamla inte längre vågar besöka ser jag hur sedlar och små plastpåsar byter ägare helt öppet. Själv är jag så kallad drogliberal. Jag ser hellre att handeln sker kontrollerat via apoteken eller Systembolaget. Cannabis är mindre skadligt än alkohol, har även medicinsk användning och marknaden omsätter uppskattningsvis 16 miljarder. De pengarna borde beskattas av staten istället för att göda gängledare, skapa nya eldar på parkeringar och sprängda trappuppgångar.

Det finns inget dolt med hotbilden. Ändå låtsas politikerna inte om det, låsta i sin värdegrundsdrivna ovilja att se verkligheten. Våldet finns överallt och har även flyttat in i foajén och skruvat fast bänkarna i betongen där jag nu sitter och väntar på min tur.

Av Anders Widén

De tog hennes kvällar

Du cyklade hem själv när du var elva. Genom septembermörkret, från träningen, med väskan på styret, och ingen tänkte på det. Dörren hemma var olåst. Nyckeln låg under mattan fast alla visste var den låg, för det spelade ingen roll. Du gick hem från festen genom parken när du var sexton, och det farligaste som kunde hända var att du klev i en vattenpöl.

Det var inget paradis. Det var bara ett land som fungerade. Och du trodde att det var golvet, inte taket. Det minsta dina barn skulle ärva.

Nu är din dotter fjorton och ber om att bli hämtad. Trehundra meter. Hon säger det lågt, som om hon skäms, och du säger klart jag kommer, och ingen av er pratar om varför. Ni pratar aldrig om varför. Det är det tystaste som hänt det här landet: att vi slutade fråga varför och började anpassa oss.

Du låser dörren nu. Du låser bilen på uppfarten. Hennes mamma sitter kvar i bilen tills perrongen är tom. Din dotter går med nycklarna mellan fingrarna, en rörelse ingen lärde henne, hon bara kunde den. Hon bär en rädsla du aldrig behövde bära vid hennes ålder, och hon tror att den är normal, för hon har aldrig sett något annat.

Det är det som är stölden. Inte bara hennes kvällar. Hennes vetskap om att det någonsin varit annorlunda. Du minns det olåsta landet. Hon kommer inte ens att sakna det.

Och för den stölden har ingen någonsin ställts till svars. Ingen har erkänt den. Ingen har bett om ursäkt. Den bara skedde, mandatperiod efter mandatperiod, under ansvariga som fortfarande sitter kvar, för att de fortfarande blir omvalda.

Omvalda av vilka? Av samma människor som lärt sina döttrar att aldrig gå ensamma genom parken. Den trettonde september ställer de sig bakom skärmen och förnyar förtroendet för partier som styrt medan parken blev en plats man inte går genom.

Rädda för mörkret klockan tio på kvällen. Men inte för valsedeln klockan tio på förmiddagen. Fast det är valsedeln som avgör vem som äger mörkret.

En valsedel bakom en skärm. De tog hennes kvällar. Ta tillbaka dem med pennan, eller fortsätt hämta henne tills hon hämtar sina egna barn.

Av Peter Wallenberg

Jag vill inte ha er här

Det handlar inte om hudfärg. Det har aldrig handlat om hudfärg, hur mycket vänstern än gapar om det. Det handlar om värderingar, kultur och beteende.

Vi kan inte ha människor i Sverige som anser att människor som inte följer islam är fritt villebråd. Att det är ok att våldta tjejer som inte täcker håret.

Vi kan inte ha empatilösa människor här som tycker det är ok att misshandla, våldta och förnedra våra allra sköraste inom äldrevården.

Vi kan inte samexistera med människor som anser att det är ok att gifta sig med barn.

Jag vill inte ha folk i Sverige som tycker det ok att kasta ut kvinnor från balkonger om de inte lyder.

Jag vill inte att mina barnbarn går i samma klass som ungar som blivit uppfostrade med att det är ok att jaga och plåga djur.

Jag vill inte ha er här.

Åk hem!

Av Maria Falk

En dörr in - en dörr ut

Sossarna och vänstern skanderar
-SD vill slänga ut alla, dig också!

Nej, det vill vi inte.

Sverige har under lång tid tagit emot väldigt många människor från världens alla hörn. Människor som behövt skydd men också personer som kommit hit för att vi har ett generöst välfärdssystem, dvs lycksökare. Man skulle lite slarvigt kunna kalla dem de hitresande bidragsfolket.

Det är dessa som i stor utsträckning lever på vår generositet och välvilja. Som inte vill bidra eller integreras, utan som primärt vill ha ett bekvämt och kravlöst liv på våra skattebetalares bekostnad med sina egna seder och bruk. Dessa personer respekterar inte våra normer, vår kultur eller vårt sätt att leva. De vill i stor utsträckning skapa sina egna områden i vårt land att härska över.

Det är parallellt med detta allt färre som bidrar, och för att få landet att hålla ihop behöver vi ha en lagstiftning som ställer krav, begränsar vår generositet till att gälla endast dem som gör sig förtjänt av den. Det handlar inte om att man inte tycker om människor. Det handlar om sunt förnuft och att i någon mening ”hushålla med Sveriges resurser”.

Är du ny i vårt land. Ansträng dig och följer våra lagar. Vill bli en del av vårt gemensamma samhälle och viljan att göra ditt nya hemland gott. Då är du välkommen.

Är du ny i vårt land. Struntar i vår lagstiftning, kanske hellre vill skapa ditt egna parallella samhälle. Kanske gillar att förtrycka kvinnor och barn, eller möjligen går igång på att hota vår polis och vårt samhälle och statens vitala intressen. Då är du inte välkommen till Sverige.

Vi måste kunna prata migration och rätten till vårt land utan att det går ner på personnivå jämt.

Jag har många underbara människor i min bekantskapskrets från världens alla hörn.
Det handlar inte om var man kommer ifrån.
Det handlar om vad man erbjuder vårt gemensamma samhälle och land.
Det handlar också om att bibehålla vårt svenska majoritetssamhälle.

Det är inte svårare än så

En dörr in, en dörr ut. Av Linda Lindberg

Förnekar och förringar Sverige Förintelsen

”Sedan den 1 juli 2024 är det straffbart att förneka eller förringa Förintelsen sedan lagen om hets mot folkgrupp skärptes. Samtliga inslag i ”gatuteatern” faller därtill in under IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism, som Sverige officiellt har ställt sig bakom.

Försöken att likställa Israel med Nazityskland och Gaza med Auschwitz är exempel på just sådana jämförelser som, när de används för att demonisera den judiska staten, anges som exempel på antisemitism.

Därtill är jämförelsen som sådan pervers: Bara i Auschwitz mördades drygt en miljon människor. Den som besökt koncentrations- och förintelselägret kommer aldrig att bli kvitt intrycket från krematorierna och gaskamrarna där merparten av dessa oskyldiga människor, i alla åldrar, gasades ihjäl med Zyklon-B.

Så varför ingriper inte Polisen när spektaklet utspelar sig framför deras ögon? Varför beviljas nya tillstånd och varför tillåts demonstrationerna äga rum i centrala Stockholm – och inte ute på ett fält där de inte stör rörelsefriheten och sinnesron för vanliga medborgare?

Jag tror att vi, drygt 1 000 dagar efter den 7 oktober 2023, sedan länge nått en kritisk punkt där vi står inför ett val; antingen agerar vi nu för att förhindra ytterligare eskalering och därmed normalisering av judehatet eller så accepterar vi att utvecklingen kommer att resultera i att judar kommer att dödas – som skett i andra västländer – enkom på grund av att de är judar, också i vårt land.

För mig är svaret enkelt: Demokratin är inte skyldig att passivt acceptera krafter som använder dess friheter för att underminera dess grundvalar. Yttrande- och demonstrationsfriheten är fundamentala rättigheter, men de är inte absoluta. När de kolliderar med samhällets skyldighet att skydda sina medborgare mot hat och hot måste politiken våga dra tydliga gränser. Alternativet är betydligt farligarre.

Om det i praktiken betyder att begränsa den i Sverige mycket extensiva yttrande- och demonstrationsfriheten måste vi nu dessvärre, efter att vi tillåtit dessa krafter att flytta gränserna så här långt, vara beredda att göra det. Politik är ingen filosofisk seminarieövning; lagar behöver anpassas efter verkligheten och vi har en plikt att stävja en samhällsutveckling där mörka krafter utnyttjar demokratin för att kringskära friheten och sinnesfriden för våra judiska medmänniskor.”

Av Alice Teodorescue.

De vägleder hur man missbrukar systemet

Advokater larmar om nya regler för asylsökande

Arkivbild: Marcus Ericsson

Sverige: Asylsökande går från fullt juridiskt stöd till två timmars allmän rådgivning. Det gäller även ensamkommande barn. Flera aktörer riktar skarp kritik mot ändringen när nya svenska regler träder i kraft.

– En viktig rättighet har kraftigt försvagats för individen, säger Karin Ödquist Drackner, expert på migrationsrätt vid Svenska Röda Korset.

Samtidigt som Sverige anpassar sina regler efter EU:s migrations- och asylpakt införs regler för asylsökandens offentliga biträden.

Tidigare har ett biträde stöttat asylsökande genom hela handläggningen hos Migrationsverket. De gick bland annat igenom den sökandes asylberättelse och identifierade viktiga omständigheter. Det var kostnadsfritt för den asylsökande.

Med de nya reglerna kommer den sökande få två och, i särskilda fall, tre timmars rättslig rådgivning. Sedan får den asylsökande betala. Biträdet får inte längre sätta sig in i individens ärende.

– Du ska få all den här informationen, men du har ingen som rättsligt hjälper dig att hantera frågorna, säger Karin Ödquist Drackner och fortsätter:

– Det riskerar att leda till att asylsökande får svårare att få fram sina skyddsbehov.

Reglerna uppfyller EU:s miniminivå för kraven på juridiskt stöd till asylsökande, men nationellt sett har det begränsats. Riksdagen biföll förslaget i juni, då socialförsäkringsutskottets ordförande Viktor Wärnick (M) röstade ja.

– Sverige behöver ligga så nära EU-rättens minimikrav som möjligt. Sverige ska inte sticka ut i något avseende som gör att vi får tilldragande faktorer, säger Wärnick till TT.

Verksamma advokater uppger att ett offentligt biträde har lagt i snitt 10–13 timmar på att biträda en asylsökande. Advokatsamfundet har meddelat regeringen att de nya ändringarna gör det omöjligt för advokater att ta sig an dessa uppdrag. Flera advokater har redan tackat nej till nya fall hos Migrationsverket.

– Om vi inte får ge ärende- och klientspecifik rådgivning har den ingen betydelse egentligen, eftersom processen inte blir rättssäker, säger Sait Umdi, advokat och ledamot i Advokatsamfundet.

Utöver biträde får en asylsökande fortsatt information från myndigheter. Ludvig Aspling (SD), som också röstade ja till ändringen gällande offentligt biträde, menar att biträdet inte behövs.

– Allt det här är helt onödigt, Migrationsverket har en egen utredningsskyldighet. Det som de här advokaterna gör är att vägleda hur man missbrukar systemet, säger Aspling.

Lina Conrad TT

Taget från Hallandsposten måndagen den 13 juli 2026.

Vem tar hand om vårt eget folk

Det Kristoffer säger här, är vad många etniska svenskar tänker!

Vi är ett folk som inte kan se någon stå i dörren utan att säga: kom in, sätt dig, det finns mat.

Det är ingen svaghet. Det är det finaste vi har. Fattigsverige delade sitt sista bröd med luffaren på trappan — inte för att det fanns överflöd, utan för att det satt i ryggmärgen: den som kommer till mitt hus ska inte gå hungrig därifrån.

Så när världen knackade på öppnade vi. Vi dukade fram det våra föräldrar sparat ihop. Vi gav plats i skolorna våra farföräldrar byggt, i vården de betalat med sina kroppar, i hemmen, i köerna, i systemen. Vi tog hand om barn som inte var våra som om de vore våra — för så gör man. Vi frågade inte vad det kostade. Man räknar inte på gäster. Det vore ovärdigt.

Men här är det som aldrig sägs, och som gör så ont att säga: ingen frågade oss.

Värden i huset bestämde inte själv över sitt bord. Andra bestämde — människor som aldrig skulle märka trängseln, aldrig stå i kön, aldrig se sina egna barn få mindre för att det skulle räcka till fler. De bjöd generöst av det som inte var deras. De tog vår gästfrihet, som var en gåva vi gav fritt, och gjorde den till en plikt vi inte fick ifrågasätta.

Och när maten började tryta vid bordets bortre ände — där de gamla satt, de trötta, de som dukat — då hände det otänkbara. Den som påpekade det kallades rasist.

Rasist.
Ordet föll som en dom över människor som just gett bort halva sitt bord. Farmodern som undrade varför hennes operation sköts upp — rasist. Undersköterskan som frågade varför det inte längre räckte — rasist. Föräldern som såg sitt barns skola knäckas under trycket och bad om en paus — rasist. Det fanns inget värre ord i vårt språk, och de visste det. De valde det just därför. Ett folk uppfostrat att hellre dö än att vara ohyggligt mot en främling — vad gör man med ett sådant folk om man vill tysta det? Man kallar dess frågor för hat.

Det fungerade. Herregud vad det fungerade. Vi teg i tio år till. Vi teg medan allt vi byggt gick sönder, för tystnaden var priset för att slippa ordet. Grannar slutade säga vad de såg med egna ögon. Man viskade vid köksborden det man aldrig vågade säga på jobbet. Ett helt folk lärde sig att skämmas — inte för något det gjort, utan för något det sett.

Det är där hjärtat brister. De tog våra öppnade händer och stämplade hat i handflatorna. De tog historiens kanske mest givmilda folk och lärde det att varje fråga om det egna landets framtid var ett moraliskt brott. Godheten blev en fälla: ju mer vi gett, desto mindre rätt hade vi att fråga vart det tog vägen.

Men ett ord som används mot alla förlorar till slut sin makt över någon. Och något har hänt vid köksborden. Viskningarna har blivit samtal. Skammen har börjat lyfta, som dimma gör, och under den finns inte hatet de påstod fanns där. Där finns bara det som alltid funnits: kärlek till det egna, sorg över det förlorade, och en fråga som aldrig var rasistisk — bara förbjuden.

Vem tar hand om vårt eget folk?

Jag vill kunna säga kom in, sätt dig igen. Jag vill att mitt barn ska ärva den ryggmärgen, inte min bitterhet. Men aldrig mer på befallning, och aldrig mer under hot om det ordet. Gästfrihet är en gåva. En gåva förutsätter en fri givare. Och den som kallar givaren rasist den dag han frågar hur länge — han var aldrig en gäst. Han var något annat.

Först fylls fatet till dem som dukat. Sedan bjuder vi igen. Av fri vilja. Utan skam.

Det är inte hat. Det har aldrig varit hat. Det är ett folk som slutat be om ursäkt för att det finns.

Av Kristoffer

Jane Angel

PRÄSTEN JADE SANDBERG (korskvinnan) MOT SVENSKA KYRKAN. SNACKA OM SKILLNAD.

6 OKTOBER 2026 är det rättegång mot mig präst Lady Jade Sandberg för " Hets mot folkgrupp". Det visade sig att svenskar inom åklagar-polis myndigheten, politiker vara så hatiska mot sitt eget folk att de hetsat fram något under brottsutredningen i lögn och bedrägeri. I detta fall har de lyckats "skydda " islamiska anmälare. Sveriges yttrande och åsiktsfrihet frihet är död och gäller inte folket, var man än står någonstans I skala och åsikt ute på fältet eller hemma I soffan.

Vi kan inte längre skylla på infiltrationen inom myndigheter vad gäller islam. Det är våra egna som arbetar emot deras landsmän/ kvinnor för att tysta och visa exempel, för att ha den totala kontrollen över oss svenskar genom lögn och bedrägeri genom framförallt alla politiker som sitter i toppen och vill vinna full kontroll genom ohederliga spel och tysta varenda uppstickare som säger sanning till folket. Personligen vinner jag varken makt, ära eller pengar på mitt arbete. All ära ger jag till Gud

https://www.facebook.com/.../permalink/4457205444532703/

Svenska kyrkan är ingen kyrka längre för min del. Det är en kommunisthögborg för woke som sålde ut allt vad kristendom,

Bibeln och egen agenda heter, inte minst det egna folket och landet samt vår kristna historia...

Jag njuter av värmen medan medierna varnar

Kopierat från Kvartal!

Jag tycker verkligen om de få dagar då Sverige blir riktigt varmt. När allt man vill är att ligga på en solig klippa med en bra bok och då och då gå ner i vattnet för att svalka sig.

För mig känns den svenska hettan sällan extrem. Det känns snarare som ett lyxproblem, och som en påminnelse om hur flyktig sommaren faktiskt är. Samtidigt händer något med människorna. Blickarna lyfts från telefonerna, stegen blir lättare och främlingar börjar le mot varandra. Det är som om även människorna blir lite varmare.

Kanske är det inte så konstigt, då vi svenskar lever i mörker och kyla den största delen av året. Faktum är att det finns förhållandevis få bebodda platser i världen som ligger så långt norrut som Sverige, och Stockholm har ungefär samma latitud som norra Kanada och södra Alaska.

Golfströmmen gör att det är varmare här än i Alaska, men trots det kan man konstatera att vi svenskar knappast är bortskämda med värme och ljus.

Jag har dock länge känt att det finns en dissonans mellan glädjen människor känner över sommarens värme och hur det rapporteras om den i media.

När de riktigt varma dagarna är här återkommer ständigt samma rubriker. Hettan kopplas till klimatförändringarna och beskrivs som ett hot mot vår hälsa. Sverige sägs ha ”drabbats” av ”extrema” temperaturer och läsarna uppmanas att vara försiktiga.

Den här typen av artiklar hamnar ofta högt upp på de stora nyhetssajterna, som om det vore dagens största nyhet.

Men har värmeböljor verkligen ett så stort nyhetsvärde ur ett svenskt perspektiv?

Att jordens medeltemperatur stiger till följd av mänsklig påverkan råder det vetenskaplig konsensus om. Med ett varmare klimat följer också varmare somrar, precis som att vintrarna i genomsnitt blir mildare. Förklaringen är alltså både logisk och välkänd, och även människor som inte tror på klimatförändringar har hört den.

Därför är det svårt att se nyhetsvärdet i att gång på gång rapportera att klimatförändringarna är en bidragande orsak till sommarvärmen i Sverige. Förklaringen är förstås relevant, men knappast ny.

Betydligt mer intressant vore rapportering som fördjupar förståelsen, till exempel framsteg inom grön teknik, länder som fått ner sina utsläpp eller hur människor påverkas av klimatförändringar i de länder där konsekvenserna idag är som störst.

Sådan journalistik ger ny kunskap och nya perspektiv. Att ännu en gång konstatera att en varm dag hänger ihop med ett varmare klimat gör det inte.

När det gäller värmens hälsorisker följer rapporteringen ofta samma mönster. Läsarna uppmanas att ta det lugnt, dricka ordentligt med vatten och söka sig till skuggan.

Råden är förstås rimliga, särskilt för äldre och andra riskgrupper, om än självklara. Men när de återkommer i nästan varje artikel är det lätt att få intrycket att sommarvärme i sig är ett akut hot mot oss alla.

Så hur farlig är hettan egentligen?

En internationell studie som publicerades förra året uppskattar att omkring 150 000 människor dör varje år till följd av höga temperaturer. Det kan låta mycket, men det handlar sällan om att människor dör av värmeslag. Betydligt vanligare är att värmen förvärrar redan existerande sjukdomar, såsom hjärt- och kärlsjukdomar.

Det handlar alltså i hög grad om att värmen förvärrar sjukdomar hos människor som redan är gamla och sköra. Det är en aspekt som inte alltid framkommer i rapporteringen.

Samtidigt visar flera stora forskningsstudier att kyla globalt sett är kopplat till betydligt fler dödsfall än värme. En omfattande studie publicerad i The Lancet uppskattar att det är cirka 17 gånger vanligare att människor dör till följd av kyla än till följd av värme.

Även här handlar det sällan om att människor fryser ihjäl. Kylan, även om den är relativt mild, förvärrar redan existerande sjukdomar och sammanfaller med en ökad spridning av luftvägsvirus. Tillsammans drabbar det framför allt äldre och andra sköra människor.

Ingen av dessa berättelser är osann, men varje berättelse lyfter fram något och lämnar något annat i skuggan. Det är samtidigt svårt att mäta värdet av allt det sommaren faktiskt ger oss: gemenskap, ljus, glädje och frihet.

Den ljusa tiden på året är kort. När jag lägger mig på den soliga klippan väljer jag därför att låta en varm sommardag bara vara just en varm sommardag.

Med somriga hälsningar,
Linda Shanwell,
reporter och redaktör