Mitt Sverige

Vem har bättre förstånd och kunskap än Jimmie Åkesson för att styra Sverige? Det Jimmie Åkesson varnat för under tjugo år pratar övriga riksdagspartier om idag. Det Jimmie Åkesson varnade för då, är en verklighet idag.

Jag har letat med ljus och lykta bland serisösa och oseriösa partier efter en statsministerkandidat, men finner ingen lämplig sådan, utöver Jimmie Åkesson. Lyssna på Håkan Juholt.

Utöver det har jag en önskan om att småpartierna V, C, L, KD och Mp försvinner ut till vänster. Sverige behöver inga oseriösa småpartier som bara ställer till elände i Sveriges riksdag.

Mitt förslag är att de största partierna Sverigedemokrater och Socialdemokrater löser våra stora samhällsfrågor. Lämna det ständiga "tjafset", det vill säga tröttande tjatiga småbråk, gnäll och ständigt ältande upprepningar om oväsentliga saker till M, V, C, Mp och Kd.

Även som Jan Svensk_X kommer jag att vila. För nu ska jag ägna mig åt familjen och livet.

Ha det gott alla.

En svart BMW bromsar in hårt

Jag lämnar Kvarsebo och tar bilen till sjukhuset. Jag bodde i Peking under några år i början av min karriär som datakonsult.

Nu undrar jag om hela Norrköping har blivit en No-Go-Zon. Vägen till Vrinnevi tvingar dig genom orten, vare sig du vill eller inte. Du måste passera de stora boendeparkeringarna i Navestad, längs Guldringen och Silverringen, och de öppna asfaltsytorna vid Hageby och Mirum.

Det luktar brand. Jag trycker på knappen så att bilen cirkulerar samma luft i kupén. En av alla dessa anlagda bilbränder som man ständigt känner stanken av. Jag försöker titta bort för att slippa bli deppig, men blicken dras ändå mot parkeringsrutorna. Röken har för länge sedan skingrats i den svala kvällen, men i luften dalar fortfarande gråa sotflagor som smutsig snö. Jag ser på sotet och undrar om jag är kvar i Norrköping, eller om jag har förflyttats till Beirut eller Mogadishu.

En svart BMW bromsar in hårt precis vid akuten. Hettan från grillen slår mot min hand. Jag undviker förarens blick. Arrogansen i körningen gör mig försiktig.

Förr klev man rakt in här. Vrinnevis gamla entré var öppen, ljus och välkomnande. Nu möts man av en sluss, precis som besöksavdelningen på ett fängelse. På dörren möter blicken först en blå skylt på arabiska innan man längst till höger finner en på svenska.

Bakom tjockt, skottsäkert glas sitter en för mig osynlig vakt. En knapp trycks in och dörrarna öppnas för en person i taget. Är det de gamla lokala fyllbultarna Ante, Börje, Magnus och Sven som plötsligt blivit så livsfarliga att hela sjukhuset måste pansras in? Eller är det nykomlingarna som tvingat fram förändringen, de med namn som Ali, Bilal, Muhammed och Samir?

Mina gamla S-kompisar klubbar igenom sånt här. De röstar för fängelseslussar vid akuten och låtsas som ingenting när folk pratar om hotbilden. I nästa andetag talar de om att integrationen ska lösas, om det så tar tre generationer. Med socialdemokratisk ingenjörskonst och tvångsblandning. Det kommer aldrig att fungera. Hela bostadsområden runt om i landet är redan kaputt på precis det viset. Med berått mod raserar de det sista vi har kvar.

De vägrar inse att de tvingas bygga fästningar med sina egna beslut. De viftar bort kritiken som rasism eller fördomar. De vägrar lyssna på att de äldre jag hjälper på min fritid lever i ren och skär skräck. Människor som har betalat in över 12 miljoner kronor i livstidsskatt. Som tack får de detta av politiker som fortfarande står och ljuger om att vården är gratis. Ingenting är gratis. Vi har betalat för varenda tegelsten under hela våra liv. Vi har även betalat för att bli paternalistiskt behandlade av både hemtjänst och sjukvård. Ett folkhem förvandlat till skräckvälde.

Bussen är inte ett alternativ. Tryggheten där är borta, trots att den också dras på skatten vare sig man åker eller inte. Äldre människor med usel pension klamrar sig fast vid sina gamla rostiga bilar. Bensin och försäkring får kosta vad som helst, bara de slipper ta bussen och kan köra förbi det lokala köpcentret till affärer där gängen inte hänger. Oftast i alla fall. Man vet aldrig var de dyker upp.

I väntrummet är stolarna och bänkarna fastbultade i golvet. Allt är väggfast, precis som på kåken. Inga lösa föremål tillåts. Allt kan användas som vapen.

Lillemor sitter hemma bakom sin numera helt värdelösa dörr. Hon darrar för de digitala nycklarna som kommunen installerat och delat ut till dussintals främlingar. Hennes hem är inte längre hennes borg. Vem kliver in idag? Personalomsättningen är enorm. En främmande blick bakom en niqab, eller en ung man hon inte förstår, skickad för att tvätta hennes underliv.
Biståndshandläggarna skiter i hennes nej. Önskemålet om att åtminstone få en kvinna den dagen hon ska duschas negligeras fast man lovat att det ska komma en kvinna. Lillemor anförtror sig till mig; hon vill dö. Hon har ont, hon är rädd. Hon vill få somna in, lugnt och stilla i sitt eget hem.

I köpcentret som de gamla inte längre vågar besöka ser jag hur sedlar och små plastpåsar byter ägare helt öppet. Själv är jag så kallad drogliberal. Jag ser hellre att handeln sker kontrollerat via apoteken eller Systembolaget. Cannabis är mindre skadligt än alkohol, har även medicinsk användning och marknaden omsätter uppskattningsvis 16 miljarder. De pengarna borde beskattas av staten istället för att göda gängledare, skapa nya eldar på parkeringar och sprängda trappuppgångar.

Det finns inget dolt med hotbilden. Ändå låtsas politikerna inte om det, låsta i sin värdegrundsdrivna ovilja att se verkligheten. Våldet finns överallt och har även flyttat in i foajén och skruvat fast bänkarna i betongen där jag nu sitter och väntar på min tur.

Av Anders Widén

De tog hennes kvällar

Du cyklade hem själv när du var elva. Genom septembermörkret, från träningen, med väskan på styret, och ingen tänkte på det. Dörren hemma var olåst. Nyckeln låg under mattan fast alla visste var den låg, för det spelade ingen roll. Du gick hem från festen genom parken när du var sexton, och det farligaste som kunde hända var att du klev i en vattenpöl.

Det var inget paradis. Det var bara ett land som fungerade. Och du trodde att det var golvet, inte taket. Det minsta dina barn skulle ärva.

Nu är din dotter fjorton och ber om att bli hämtad. Trehundra meter. Hon säger det lågt, som om hon skäms, och du säger klart jag kommer, och ingen av er pratar om varför. Ni pratar aldrig om varför. Det är det tystaste som hänt det här landet: att vi slutade fråga varför och började anpassa oss.

Du låser dörren nu. Du låser bilen på uppfarten. Hennes mamma sitter kvar i bilen tills perrongen är tom. Din dotter går med nycklarna mellan fingrarna, en rörelse ingen lärde henne, hon bara kunde den. Hon bär en rädsla du aldrig behövde bära vid hennes ålder, och hon tror att den är normal, för hon har aldrig sett något annat.

Det är det som är stölden. Inte bara hennes kvällar. Hennes vetskap om att det någonsin varit annorlunda. Du minns det olåsta landet. Hon kommer inte ens att sakna det.

Och för den stölden har ingen någonsin ställts till svars. Ingen har erkänt den. Ingen har bett om ursäkt. Den bara skedde, mandatperiod efter mandatperiod, under ansvariga som fortfarande sitter kvar, för att de fortfarande blir omvalda.

Omvalda av vilka? Av samma människor som lärt sina döttrar att aldrig gå ensamma genom parken. Den trettonde september ställer de sig bakom skärmen och förnyar förtroendet för partier som styrt medan parken blev en plats man inte går genom.

Rädda för mörkret klockan tio på kvällen. Men inte för valsedeln klockan tio på förmiddagen. Fast det är valsedeln som avgör vem som äger mörkret.

En valsedel bakom en skärm. De tog hennes kvällar. Ta tillbaka dem med pennan, eller fortsätt hämta henne tills hon hämtar sina egna barn.

Av Peter Wallenberg

Jag vill inte ha er här

Det handlar inte om hudfärg. Det har aldrig handlat om hudfärg, hur mycket vänstern än gapar om det. Det handlar om värderingar, kultur och beteende.

Vi kan inte ha människor i Sverige som anser att människor som inte följer islam är fritt villebråd. Att det är ok att våldta tjejer som inte täcker håret.

Vi kan inte ha empatilösa människor här som tycker det är ok att misshandla, våldta och förnedra våra allra sköraste inom äldrevården.

Vi kan inte samexistera med människor som anser att det är ok att gifta sig med barn.

Jag vill inte ha folk i Sverige som tycker det ok att kasta ut kvinnor från balkonger om de inte lyder.

Jag vill inte att mina barnbarn går i samma klass som ungar som blivit uppfostrade med att det är ok att jaga och plåga djur.

Jag vill inte ha er här.

Åk hem!

Av Maria Falk

En dörr in - en dörr ut

Sossarna och vänstern skanderar
-SD vill slänga ut alla, dig också!

Nej, det vill vi inte.

Sverige har under lång tid tagit emot väldigt många människor från världens alla hörn. Människor som behövt skydd men också personer som kommit hit för att vi har ett generöst välfärdssystem, dvs lycksökare. Man skulle lite slarvigt kunna kalla dem de hitresande bidragsfolket.

Det är dessa som i stor utsträckning lever på vår generositet och välvilja. Som inte vill bidra eller integreras, utan som primärt vill ha ett bekvämt och kravlöst liv på våra skattebetalares bekostnad med sina egna seder och bruk. Dessa personer respekterar inte våra normer, vår kultur eller vårt sätt att leva. De vill i stor utsträckning skapa sina egna områden i vårt land att härska över.

Det är parallellt med detta allt färre som bidrar, och för att få landet att hålla ihop behöver vi ha en lagstiftning som ställer krav, begränsar vår generositet till att gälla endast dem som gör sig förtjänt av den. Det handlar inte om att man inte tycker om människor. Det handlar om sunt förnuft och att i någon mening ”hushålla med Sveriges resurser”.

Är du ny i vårt land. Ansträng dig och följer våra lagar. Vill bli en del av vårt gemensamma samhälle och viljan att göra ditt nya hemland gott. Då är du välkommen.

Är du ny i vårt land. Struntar i vår lagstiftning, kanske hellre vill skapa ditt egna parallella samhälle. Kanske gillar att förtrycka kvinnor och barn, eller möjligen går igång på att hota vår polis och vårt samhälle och statens vitala intressen. Då är du inte välkommen till Sverige.

Vi måste kunna prata migration och rätten till vårt land utan att det går ner på personnivå jämt.

Jag har många underbara människor i min bekantskapskrets från världens alla hörn.
Det handlar inte om var man kommer ifrån.
Det handlar om vad man erbjuder vårt gemensamma samhälle och land.
Det handlar också om att bibehålla vårt svenska majoritetssamhälle.

Det är inte svårare än så

En dörr in, en dörr ut. Av Linda Lindberg

Förnekar och förringar Sverige Förintelsen

”Sedan den 1 juli 2024 är det straffbart att förneka eller förringa Förintelsen sedan lagen om hets mot folkgrupp skärptes. Samtliga inslag i ”gatuteatern” faller därtill in under IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism, som Sverige officiellt har ställt sig bakom.

Försöken att likställa Israel med Nazityskland och Gaza med Auschwitz är exempel på just sådana jämförelser som, när de används för att demonisera den judiska staten, anges som exempel på antisemitism.

Därtill är jämförelsen som sådan pervers: Bara i Auschwitz mördades drygt en miljon människor. Den som besökt koncentrations- och förintelselägret kommer aldrig att bli kvitt intrycket från krematorierna och gaskamrarna där merparten av dessa oskyldiga människor, i alla åldrar, gasades ihjäl med Zyklon-B.

Så varför ingriper inte Polisen när spektaklet utspelar sig framför deras ögon? Varför beviljas nya tillstånd och varför tillåts demonstrationerna äga rum i centrala Stockholm – och inte ute på ett fält där de inte stör rörelsefriheten och sinnesron för vanliga medborgare?

Jag tror att vi, drygt 1 000 dagar efter den 7 oktober 2023, sedan länge nått en kritisk punkt där vi står inför ett val; antingen agerar vi nu för att förhindra ytterligare eskalering och därmed normalisering av judehatet eller så accepterar vi att utvecklingen kommer att resultera i att judar kommer att dödas – som skett i andra västländer – enkom på grund av att de är judar, också i vårt land.

För mig är svaret enkelt: Demokratin är inte skyldig att passivt acceptera krafter som använder dess friheter för att underminera dess grundvalar. Yttrande- och demonstrationsfriheten är fundamentala rättigheter, men de är inte absoluta. När de kolliderar med samhällets skyldighet att skydda sina medborgare mot hat och hot måste politiken våga dra tydliga gränser. Alternativet är betydligt farligarre.

Om det i praktiken betyder att begränsa den i Sverige mycket extensiva yttrande- och demonstrationsfriheten måste vi nu dessvärre, efter att vi tillåtit dessa krafter att flytta gränserna så här långt, vara beredda att göra det. Politik är ingen filosofisk seminarieövning; lagar behöver anpassas efter verkligheten och vi har en plikt att stävja en samhällsutveckling där mörka krafter utnyttjar demokratin för att kringskära friheten och sinnesfriden för våra judiska medmänniskor.”

Av Alice Teodorescue.

De vägleder hur man missbrukar systemet

Advokater larmar om nya regler för asylsökande

Arkivbild: Marcus Ericsson

Sverige: Asylsökande går från fullt juridiskt stöd till två timmars allmän rådgivning. Det gäller även ensamkommande barn. Flera aktörer riktar skarp kritik mot ändringen när nya svenska regler träder i kraft.

– En viktig rättighet har kraftigt försvagats för individen, säger Karin Ödquist Drackner, expert på migrationsrätt vid Svenska Röda Korset.

Samtidigt som Sverige anpassar sina regler efter EU:s migrations- och asylpakt införs regler för asylsökandens offentliga biträden.

Tidigare har ett biträde stöttat asylsökande genom hela handläggningen hos Migrationsverket. De gick bland annat igenom den sökandes asylberättelse och identifierade viktiga omständigheter. Det var kostnadsfritt för den asylsökande.

Med de nya reglerna kommer den sökande få två och, i särskilda fall, tre timmars rättslig rådgivning. Sedan får den asylsökande betala. Biträdet får inte längre sätta sig in i individens ärende.

– Du ska få all den här informationen, men du har ingen som rättsligt hjälper dig att hantera frågorna, säger Karin Ödquist Drackner och fortsätter:

– Det riskerar att leda till att asylsökande får svårare att få fram sina skyddsbehov.

Reglerna uppfyller EU:s miniminivå för kraven på juridiskt stöd till asylsökande, men nationellt sett har det begränsats. Riksdagen biföll förslaget i juni, då socialförsäkringsutskottets ordförande Viktor Wärnick (M) röstade ja.

– Sverige behöver ligga så nära EU-rättens minimikrav som möjligt. Sverige ska inte sticka ut i något avseende som gör att vi får tilldragande faktorer, säger Wärnick till TT.

Verksamma advokater uppger att ett offentligt biträde har lagt i snitt 10–13 timmar på att biträda en asylsökande. Advokatsamfundet har meddelat regeringen att de nya ändringarna gör det omöjligt för advokater att ta sig an dessa uppdrag. Flera advokater har redan tackat nej till nya fall hos Migrationsverket.

– Om vi inte får ge ärende- och klientspecifik rådgivning har den ingen betydelse egentligen, eftersom processen inte blir rättssäker, säger Sait Umdi, advokat och ledamot i Advokatsamfundet.

Utöver biträde får en asylsökande fortsatt information från myndigheter. Ludvig Aspling (SD), som också röstade ja till ändringen gällande offentligt biträde, menar att biträdet inte behövs.

– Allt det här är helt onödigt, Migrationsverket har en egen utredningsskyldighet. Det som de här advokaterna gör är att vägleda hur man missbrukar systemet, säger Aspling.

Lina Conrad TT

Taget från Hallandsposten måndagen den 13 juli 2026.

Vem tar hand om vårt eget folk

Det Kristoffer säger här, är vad många etniska svenskar tänker!

Vi är ett folk som inte kan se någon stå i dörren utan att säga: kom in, sätt dig, det finns mat.

Det är ingen svaghet. Det är det finaste vi har. Fattigsverige delade sitt sista bröd med luffaren på trappan — inte för att det fanns överflöd, utan för att det satt i ryggmärgen: den som kommer till mitt hus ska inte gå hungrig därifrån.

Så när världen knackade på öppnade vi. Vi dukade fram det våra föräldrar sparat ihop. Vi gav plats i skolorna våra farföräldrar byggt, i vården de betalat med sina kroppar, i hemmen, i köerna, i systemen. Vi tog hand om barn som inte var våra som om de vore våra — för så gör man. Vi frågade inte vad det kostade. Man räknar inte på gäster. Det vore ovärdigt.

Men här är det som aldrig sägs, och som gör så ont att säga: ingen frågade oss.

Värden i huset bestämde inte själv över sitt bord. Andra bestämde — människor som aldrig skulle märka trängseln, aldrig stå i kön, aldrig se sina egna barn få mindre för att det skulle räcka till fler. De bjöd generöst av det som inte var deras. De tog vår gästfrihet, som var en gåva vi gav fritt, och gjorde den till en plikt vi inte fick ifrågasätta.

Och när maten började tryta vid bordets bortre ände — där de gamla satt, de trötta, de som dukat — då hände det otänkbara. Den som påpekade det kallades rasist.

Rasist.
Ordet föll som en dom över människor som just gett bort halva sitt bord. Farmodern som undrade varför hennes operation sköts upp — rasist. Undersköterskan som frågade varför det inte längre räckte — rasist. Föräldern som såg sitt barns skola knäckas under trycket och bad om en paus — rasist. Det fanns inget värre ord i vårt språk, och de visste det. De valde det just därför. Ett folk uppfostrat att hellre dö än att vara ohyggligt mot en främling — vad gör man med ett sådant folk om man vill tysta det? Man kallar dess frågor för hat.

Det fungerade. Herregud vad det fungerade. Vi teg i tio år till. Vi teg medan allt vi byggt gick sönder, för tystnaden var priset för att slippa ordet. Grannar slutade säga vad de såg med egna ögon. Man viskade vid köksborden det man aldrig vågade säga på jobbet. Ett helt folk lärde sig att skämmas — inte för något det gjort, utan för något det sett.

Det är där hjärtat brister. De tog våra öppnade händer och stämplade hat i handflatorna. De tog historiens kanske mest givmilda folk och lärde det att varje fråga om det egna landets framtid var ett moraliskt brott. Godheten blev en fälla: ju mer vi gett, desto mindre rätt hade vi att fråga vart det tog vägen.

Men ett ord som används mot alla förlorar till slut sin makt över någon. Och något har hänt vid köksborden. Viskningarna har blivit samtal. Skammen har börjat lyfta, som dimma gör, och under den finns inte hatet de påstod fanns där. Där finns bara det som alltid funnits: kärlek till det egna, sorg över det förlorade, och en fråga som aldrig var rasistisk — bara förbjuden.

Vem tar hand om vårt eget folk?

Jag vill kunna säga kom in, sätt dig igen. Jag vill att mitt barn ska ärva den ryggmärgen, inte min bitterhet. Men aldrig mer på befallning, och aldrig mer under hot om det ordet. Gästfrihet är en gåva. En gåva förutsätter en fri givare. Och den som kallar givaren rasist den dag han frågar hur länge — han var aldrig en gäst. Han var något annat.

Först fylls fatet till dem som dukat. Sedan bjuder vi igen. Av fri vilja. Utan skam.

Det är inte hat. Det har aldrig varit hat. Det är ett folk som slutat be om ursäkt för att det finns.

Av Kristoffer

Jane Angel

PRÄSTEN JADE SANDBERG (korskvinnan) MOT SVENSKA KYRKAN. SNACKA OM SKILLNAD.

6 OKTOBER 2026 är det rättegång mot mig präst Lady Jade Sandberg för " Hets mot folkgrupp". Det visade sig att svenskar inom åklagar-polis myndigheten, politiker vara så hatiska mot sitt eget folk att de hetsat fram något under brottsutredningen i lögn och bedrägeri. I detta fall har de lyckats "skydda " islamiska anmälare. Sveriges yttrande och åsiktsfrihet frihet är död och gäller inte folket, var man än står någonstans I skala och åsikt ute på fältet eller hemma I soffan.

Vi kan inte längre skylla på infiltrationen inom myndigheter vad gäller islam. Det är våra egna som arbetar emot deras landsmän/ kvinnor för att tysta och visa exempel, för att ha den totala kontrollen över oss svenskar genom lögn och bedrägeri genom framförallt alla politiker som sitter i toppen och vill vinna full kontroll genom ohederliga spel och tysta varenda uppstickare som säger sanning till folket. Personligen vinner jag varken makt, ära eller pengar på mitt arbete. All ära ger jag till Gud

https://www.facebook.com/.../permalink/4457205444532703/

Svenska kyrkan är ingen kyrka längre för min del. Det är en kommunisthögborg för woke som sålde ut allt vad kristendom,

Bibeln och egen agenda heter, inte minst det egna folket och landet samt vår kristna historia...

Jag njuter av värmen medan medierna varnar

Kopierat från Kvartal!

Jag tycker verkligen om de få dagar då Sverige blir riktigt varmt. När allt man vill är att ligga på en solig klippa med en bra bok och då och då gå ner i vattnet för att svalka sig.

För mig känns den svenska hettan sällan extrem. Det känns snarare som ett lyxproblem, och som en påminnelse om hur flyktig sommaren faktiskt är. Samtidigt händer något med människorna. Blickarna lyfts från telefonerna, stegen blir lättare och främlingar börjar le mot varandra. Det är som om även människorna blir lite varmare.

Kanske är det inte så konstigt, då vi svenskar lever i mörker och kyla den största delen av året. Faktum är att det finns förhållandevis få bebodda platser i världen som ligger så långt norrut som Sverige, och Stockholm har ungefär samma latitud som norra Kanada och södra Alaska.

Golfströmmen gör att det är varmare här än i Alaska, men trots det kan man konstatera att vi svenskar knappast är bortskämda med värme och ljus.

Jag har dock länge känt att det finns en dissonans mellan glädjen människor känner över sommarens värme och hur det rapporteras om den i media.

När de riktigt varma dagarna är här återkommer ständigt samma rubriker. Hettan kopplas till klimatförändringarna och beskrivs som ett hot mot vår hälsa. Sverige sägs ha ”drabbats” av ”extrema” temperaturer och läsarna uppmanas att vara försiktiga.

Den här typen av artiklar hamnar ofta högt upp på de stora nyhetssajterna, som om det vore dagens största nyhet.

Men har värmeböljor verkligen ett så stort nyhetsvärde ur ett svenskt perspektiv?

Att jordens medeltemperatur stiger till följd av mänsklig påverkan råder det vetenskaplig konsensus om. Med ett varmare klimat följer också varmare somrar, precis som att vintrarna i genomsnitt blir mildare. Förklaringen är alltså både logisk och välkänd, och även människor som inte tror på klimatförändringar har hört den.

Därför är det svårt att se nyhetsvärdet i att gång på gång rapportera att klimatförändringarna är en bidragande orsak till sommarvärmen i Sverige. Förklaringen är förstås relevant, men knappast ny.

Betydligt mer intressant vore rapportering som fördjupar förståelsen, till exempel framsteg inom grön teknik, länder som fått ner sina utsläpp eller hur människor påverkas av klimatförändringar i de länder där konsekvenserna idag är som störst.

Sådan journalistik ger ny kunskap och nya perspektiv. Att ännu en gång konstatera att en varm dag hänger ihop med ett varmare klimat gör det inte.

När det gäller värmens hälsorisker följer rapporteringen ofta samma mönster. Läsarna uppmanas att ta det lugnt, dricka ordentligt med vatten och söka sig till skuggan.

Råden är förstås rimliga, särskilt för äldre och andra riskgrupper, om än självklara. Men när de återkommer i nästan varje artikel är det lätt att få intrycket att sommarvärme i sig är ett akut hot mot oss alla.

Så hur farlig är hettan egentligen?

En internationell studie som publicerades förra året uppskattar att omkring 150 000 människor dör varje år till följd av höga temperaturer. Det kan låta mycket, men det handlar sällan om att människor dör av värmeslag. Betydligt vanligare är att värmen förvärrar redan existerande sjukdomar, såsom hjärt- och kärlsjukdomar.

Det handlar alltså i hög grad om att värmen förvärrar sjukdomar hos människor som redan är gamla och sköra. Det är en aspekt som inte alltid framkommer i rapporteringen.

Samtidigt visar flera stora forskningsstudier att kyla globalt sett är kopplat till betydligt fler dödsfall än värme. En omfattande studie publicerad i The Lancet uppskattar att det är cirka 17 gånger vanligare att människor dör till följd av kyla än till följd av värme.

Även här handlar det sällan om att människor fryser ihjäl. Kylan, även om den är relativt mild, förvärrar redan existerande sjukdomar och sammanfaller med en ökad spridning av luftvägsvirus. Tillsammans drabbar det framför allt äldre och andra sköra människor.

Ingen av dessa berättelser är osann, men varje berättelse lyfter fram något och lämnar något annat i skuggan. Det är samtidigt svårt att mäta värdet av allt det sommaren faktiskt ger oss: gemenskap, ljus, glädje och frihet.

Den ljusa tiden på året är kort. När jag lägger mig på den soliga klippan väljer jag därför att låta en varm sommardag bara vara just en varm sommardag.

Med somriga hälsningar,
Linda Shanwell,
reporter och redaktör

En bild av dagens Sverige

Jag har berättat om det här tidigare, men tar upp det igen. Det är viktigt.

Bild: Wikipedia

Det var en mulen och småkylig höstdag. Det var måndag och klockan var 11, när två polisbilar kom körande genom det lilla samhället med blåljus och tjutande sirener. Polisbilarna körde in på skolgården och tvärnitade vid skolans gemensamma toalett.

Strax kom två ambulanser tjutande med blåljus. De körde båda in på skolgården. Den ena av ambulanserna blev vinkade fram och stannade framför dörren till den gemensamma toaletten. Den andra ambulansen stannade bakom polisbilarna.

Ambulansmännen tog sina väskor och gick in på toaletten för att undersöka vad som hänt.

Efter en stund kom en av ambulansmännen ut och hämtade ambulansens bår. Han såg mycket ledsen ut, på gränsen till att börja gråta.

Barnen gick omkring och grät och höll om varandra. Lärarna med rödgråtna ögon försökte trösta kollegor och skolbarn.

Polisen spärrade av området och samlade lärare och elever i grupper. Några av poliserna började förhöra lärare och barn. Även poliserna såg ledsna och sorgsna ut.

En fjortonårig flicka hade tagit sitt liv genom att hänga sig på toaletten. Troligen hade hon gjort det direkt när hon kom till skolan, men det var först efter några timmar som man saknade henne på allvar.

En av hennes skolkamrater tyckte det var konstigt att en av toalettdörrarna var låst och att två fötter syntes en bit ovanför golvet när kamraten tittade under kanten på båset.

En vaktmästare tillkallades. Han öppnade dörren och såg förskräckt flickan hänga i ett klätterrep från ett rör i taket.

Hon var mycket intresserad av klättring därför klätterrepet. Hon hade troligen planerat självmordet under en längre tid, eftersom hon hängt sig i ett sådant klätterrep.

Ambulansmännen kommer ut och bär flickan på båren mellan sig. Vi ser inte flickan på grund av att ambulansmännen lagt en filt över hela båren och flickan.

Ambulansmännen hade tidigt konstaterat att flickan varit död en längre stund. Därför ansåg de att upplivningsförsök var utsiktslösa. Hon hade troligen inte strypts, utan brutit nacken.

Flickan som hette Lisbeth hade blivit våldtagen av en äldre man med utländskt ursprung.

Mannen skulle ha suttit av ett långt straff men hade rymt och var sedan dess försvunnen. Samhället ville att Lisbeth skulle föda barnet, trots hennes låga ålder.

Lisbeth som ansågs mogen för sin ålder, hade skrivit ett brev där hon berättade om sin situation:

”Jag blev våldtagen av en samhällets psykopat! Sedan ville samhället att jag skulle föda ett ovälkommet barn.

När jag nu har fått psykiska problem på grund av våldtäkten och barnet i mig, så struntar samhället i mig.

Så nu struntar jag i ert sjuka samhälle och lämnar den här världen tillsammans med ett ofött barn.

Det som ni tror är det perfekta samhället, är egentligen ett naivt samhälle fyllt med falska löften.

”Så, lycka till med er framtid.”.

____________

Händelsen som den ovan relaterade sker dagligen i vårt tidigare så fina trygga Sverige. Vi måste berätta om det om och om igen. Ett förlorat liv på grund av våld och våldtäkt, är ett för mycket. Idag sker bestialiskt våld och sjuka våldtäkter överallt i vårt samhälle.

Idag blir 100-åringar våldtagna på våra ålderdomshem. Våra ålderdomshem vilka borde ha varit skyddade från bestialiska galningar från alibabaländer. De här våldtäkterna sker endast för att en vansinnig migration skall sopas under mattan. Våra äldre är en bricka i ett elakt huvudlöst politiskt spel.

Idag är det bara ett av 8 politiska partier som på allvar tar ställning MOT det sjuka våldet.

Tack S, V, C och Mp för det här samhället

Det är en vårdag i den idylliska byn Kimstad. En 9-årig flicka är på väg hem från skolan när pedofilen Ahmed Mahamoud dyker upp. Han är en 39-årig man som nyligen förgripit sig på barn. Han släpptes dock ut i förtid och började snabbt leta efter nya offer att attackera.

Han hittar då den här flickan på en skogsväg. Han överfaller och släpar med sig henne. Han slår och hotar henne. Den lilla tjejen skakar av rädsla. Hon kissar på sig när den 120 kilo tunga mannen torterar henne. Han våldtar henne. Han drar upp en kniv, gör ett snitt i hennes hals och försöker strypa ihjäl barnet.

Den 9-åriga flickan, som på sin fritid älskar att rita och pyssla, överlever mordförsöket. Ahmed lämnar platsen och flickan hittas med lera över hela kroppen. Hon har blod i ansiktet, smutsiga kläder och sneda glasögon. När hon får syn på sin oroliga mamma utbrister hon:

– Mamma, mamma. Vi måste flytta, han kommer mörda oss.

Med tårar i ögonen berättar mamman om hur mannen förstört deras familjeliv. Hur de lidit av sömnsvårigheter, medicinering och psykisk ohälsa. Hur deras dotter endast klarade av att gå halvdagar i skolan. Hur de tvingades flytta, då det blev för traumatiskt att bo kvar i byn.

Våra politiker och myndigheter sviker offren i det här landet. Den här tragedin skulle aldrig skett om de slutade att släppa ut sinnessjuka pedofiler i förtid. Varför ska de släppas ut alls? Som en motkraft mot detta kommer vi denna vecka hjälpa flickan och familjen med gåvor.

På bilden ser ni den hänsynslösa förövaren Ahmed Mahamoud. Han kommer vara ute om några år igen. Han utvisades inte och frågan är inte om, utan vem hans nästa offer blir....

Stetoskop som hippa accessoarer

Jag är inte den första som skriver om det, och inte den sista, och egentligen har jag inget mer att säga än alla andra som redan reagerat och ifrågasatt det som ägde rum utanför Karolinska i Solna i förra veckan: Vårdpersonal – i full arbetsklädsel och med stetoskopen dinglande som hippa accessoarer runt halsen – manifesterade till förmån för en Hamaskopplad läkare som fängslats. Men jag säger det ändå: Det är stor förbannad skam att sådant får ske vid entrén till ett sjukhus.

Daniel Schatz om "barnläkarna"!
Johan Romin om "barnläkarna"!

Det är skamlöst på så många sätt. För det första blir det omöjligt för människor som tar avstånd från Hamas och islamistisk terror att alls känna förtroende för personalen på Karolinska längre. Hur kan vi veta vilka läkare, sköterskor och andra anställda som stödjer terrorn och som inom sig (eller rentav öppet) jublade över massakern den 7 oktober?

Svaret är att vi inte kan det. Har vi otur kan vi hamna hos en läkare som på fullt allvar vill se judiskt blod flyta. Och det är en sak att de här människorna tänker så inom sig – det står var och en fritt att tänka vad de vill. Men när de demonstrerar sina åsikter öppet tillsammans med antisemiter och terrorvurmare blir det en helt annan sak. Har inte Karolinska någon gräns för vilka åsikter som är lämpliga att uttrycka för någon som jobbar med vård av människor? Jag menar, är det verkligen i sin ordning att stå på terroristers sida – dessutom i kläder som ska vara neutrala och förtroendeingivande och i entrén till ett sjukhus som länge (åtminstone före Macchiarinis tid) ansetts vara ett av de främsta i världen?

Skulle Karolinska i så fall även ha fördrag med att deras anställda stod utanför och heilade tillsammans med NMR?

Det tror jag knappast. Vad tror du?

Det har blivit alltmer uppenbart på senare år att våra myndigheter och institutioner har olika måttstockar beroende på vilka åsiktsgrupperingar det handlar om. De antisemitiska demonstrationerna som pågår dagligen och stundligen i Sverige ser både polisen och andra myndigheter allt som oftast mellan fingrarna med.

Beror det på rädsla för det aggressiva våldskapitalet som är så starkt i de här grupperna? Eller handlar det bara om allmän slapphet? Rädsla för att bli kallad rasist om man ingriper mot demonstranter varav så många har utländskt påbrå och kommer från generellt lättkränkta regioner? Skräck för att bli omskriven som ”islamofob” på DN:s och Aftonbladets ledarsidor?

Sen är det faktiskt detta med hygienperpektivet också. Om jag kommer till ett sjukhus vill jag inte bli emottagen av en läkare eller sköterska som ögonblicket innan stått på knä på asfalten utanför sjukhuset i sina arbetskläder. I så fall kan vi lika gärna avskaffa alla hygienregler på Karolinska och låta de anställda komma och jobba i valfri klädsel som de haft på krogen, i stallet, i lekparken med ungarna eller vad du vill.

Och visst – de här Hamasvännerna kanske gick in och bytte om direkt och lade demonstrations-dressen i tvätten och spritade stetoskopen. Men hur VET vi det? Ska man behöva fråga personalen på sjukhuset om deras kläder är rena innan man låter dem komma nära?

Alltså, jag orkar snart inte med alla dessa gaphalsar som ständigt ska skandera, skrika och bryta mot allt sånt som länge var oskrivna regler i vårt land. Var gör de här? Varför åker de inte till Gaza och börjar slänga runt med sina stetoskop där istället? Varför ska vi svenskar tvingas konfronteras med dem i vårt vardagsliv?

Av Bitte Assarmo

"Jag är kränkt"

När jag tvekar att skriva ett inlägg med fakta.

Jag tror vi är många som idag tvekar att tala om fakta. Inte för att de är fel, utan för att vi skapat en kränkthetskultur där människors känslor blivit viktigare än verkligheten.

Att bli kränkt är en känsla. Den känslan är ditt ansvar att hantera. Kan du inte hantera att höra fakta eller åsikter du ogillar blir det svårt att leva i en demokrati.

Så nästa gång du blir kränkt, se det som en möjlighet till självutveckling och en möjlihet att träna på att hantera känslor konstruktivt.

Så kära lättkränkta, känslostyrda godhetsknarkare, här kommer lite fakta som sannolikt kommer att kränka er.

Ingen har någonsin löst ett samhällsproblem genom att bli kränkt. Samhällsproblem löses genom att först erkänna att de finns och sedan fatta beslut utifrån fakta, inte känslor.

Fakta om vad den tidigare migrationspolitiken utsatt Sverige och övriga västvärlden för.

Här är några av de konsekvenser som forskning, myndighetsrapporter och offentliga utredningar från Sverige och andra västländer återkommande beskriver som följder av omfattande invandring från delar av Afrika och muslimskt dominerade länder:

• Ökad grov våldsbrottslighet, mord, mordförsök, grov misshandel, rån och gängvåld.

• Överrepresentation i sexualbrott, där flera europeiska studier och nationella rapporter visar tydlig överrepresentation för vissa ursprungsgrupper.

• Islamistisk terrorism och radikalisering.

• Hedersförtryck, tvångsäktenskap, barnäktenskap och könsstympning.

• Klanbaserad kriminalitet och parallella maktstrukturer.

• Parallellsamhällen och växande segregation.

• Låg sysselsättning och högt bidragsberoende i flera flyktinggrupper från MENA och delar av Afrika.

• Ökad belastning på skola, socialtjänst, sjukvård, rättsväsende och bostadsmarknad.

• Antisemitism kopplad till vissa islamistiska miljöer.

• Konflikter kring yttrandefrihet, religionskritik och demokratiska värderingar.

• Kraftigt ökade integrationskostnader under lång tid.

Det här är återkommande problem som beskrivits i forskning, myndighetsrapporter och offentliga utredningar från bland annat Sverige, Danmark, Norge, Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Belgien, Storbritannien och USA.

Så vet ni. Er kränkthet och ert behov av att signalera godhet har inte skyddat någon. Däremot har den egna befolkningen fått leva med konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik.

Vi behöver inte fokusera på det som fungerar och det är absolut inget som hjälper någon!
Så inte alla argumentet kan ni bespara oss, Vi vet!

Så sätter du fakta före känslor och verkligheten före godhetssignalering, då är Sverigedemokraterna ditt parti.

Av Caroline Frisk SD

Då är det sekterism

Jag får tydligen ta detta en gång till, eftersom det verkar vara svårt för ganska många att förstå.

Det finns människor som vill debattera Israel med mig. Det finns människor som vill debattera Iran med mig. Det har jag inga problem med. Jag debatterar gärna svåra och obekväma frågor. Men då finns det ett grundkrav: man måste befinna sig i verkligheten Man måste kunna förhålla sig till fakta, till dokumenterade händelser och till vad rörelser, regimer och ideologier faktiskt säger, gör och står för. Det går inte att ha en meningsfull diskussion med människor som redan från början har ersatt verkligheten med konspirationer, slagord och en politisk fantasi där terrorrörelser framställs som demokratiska alternativ.

Det är där många av dem som söker debatt med mig hamnar. De talar om Hamas som om det vore ett legitimt alternativ till västerländsk frihet. De beskriver den iranska regimen som om den vore ett uttryck för motstånd snarare än en brutal teokrati. De lyfter fram terrorrörelser som om de vore jämförbara med vanliga politiska partier i en demokrati. Men så fungerar inte världen.

Hamas är inte ett alternativ till demokrati. Den iranska regimen är inte ett alternativ till frihet. Nazism, kommunism och islamistisk terrorism kan inte likställas med politiska rörelser som, hur mycket man än ogillar dem, verkar inom en demokratisk och västerländsk frihetsgrund. Man kan kritisera väst. Man kan kritisera Israel. Man kan kritisera Sverige. Det är inte problemet. Problemet uppstår när all kritik, alla fakta och varje invändning till slut pressas in i samma gamla världsbild: att judarna styr världen, att allt är propaganda, att terrorister egentligen är hjältar och att alla som säger emot är köpta eller styrda av dunkla krafter.

Då är det inte längre debatt. Då är det sekterism.

Jag tänker inte låtsas som att sådana samtal är seriösa. De ger mig ingenting, och de förändrar inte heller människor som redan har bestämt sig för att verkligheten bara gäller när den bekräftar deras egen ideologi. Min utgångspunkt är enkel: frihet mot ofrihet. Demokrati mot diktatur. Människors rätt att leva utan religiöst tvång, politiskt förtryck och statligt våld. Vill man debattera det på riktigt, med fakta, hederlighet och verklighetskontakt, då går det utmärkt. Men jag tänker inte sätta mig och diskutera världen med människor vars sista argument alltid landar i en judisk konspiration.

Av Roger Sahlström

Dagens rakaste budskap

IS-Terroristernas gräddfil

Det här är en av de mest explosiva, debatterade och känslomässigt laddade politiska händelserna i svensk 2010-talshistoria. När nyheten briserade om att personer som frivilligt anslutit sig till en av vår tids mest brutala terrorsekter, Islamiska Staten (IS), skulle erbjudas skattefinansierade förmåner för att integreras tillbaka i det svenska samhället, uppstod en monumental politisk härdsmälta.

Här är en kraschlandning i hur den svenska byråkratin krockade med den globala terrorismen, vem som bar ansvaret och hur verkligheten faktiskt såg ut bakom rubrikerna.

1. Startskottet: Lunds kommun och "avhopparverksamheten" (2016) Debatten om en "gräddfil" tog verklig fart under hösten 2016. Startskottet var en uppmärksammad intervju med Anna Sjöstrand, dåvarande samordnare mot våldsbejakande extremism i Lunds kommun.

Kommunen hade, utifrån riktlinjer från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, dragit slutsatsen att man borde hantera återvändande IS-krigare på exakt samma sätt som man hanterar avhoppare från kriminella gäng eller nynazistiska grupper. Logiken (enligt den svenska socialtjänstmodellen) var rehabiliterande: om dessa personer inte får hjälp in i samhället, riskerar de att marginaliseras och begå nya terrordåd.

För att "hoppa av" skulle de därför kunna erbjudas hjälp med:

Bostad: Förtur eller hjälp att hitta boende.

Skuldsanering och ekonomiskt stöd: För att inte drivas in i gängkriminalitet. Jobb och studier: Stöd för att komma in på arbetsmarknaden.

Psykologhjälp: För traumabehandling. Skyddad identitet: Via Skatteverket, om det fanns en hotbild från nätverket de lämnat.

2. Haveriet: Krocken mellan svensk byråkrati och IS-terror

När detta presenterades i media exploderade debatten. Att likställa unga killar som hamnat snett i ett lokalt förortsgäng med ideologiskt övertygade terrorister som rest utomlands för att delta i ett folkmord och upprätta ett kalifat, sågs av de flesta som ett gigantiskt moraliskt haveri.

Kritiken kretsade kring det bisarra i att vanliga skötsamma medborgare, studenter och fattigpensionärer fick vänta i decennier i bostadsköer och kämpa för vård, medan personer som stöttat halshuggningar och sexslavar plötsligt skulle få en "gräddfil" till välfärdens innersta rum. Det uppfattades som en belöning för terrorism.

3. Siffrorna: Hur många rörde det sig om? När man tittar på de kalla siffrorna blir gapet mellan debattens storlek och verkligheten tydlig:

Totalt antal resenärer: Runt 300 personer (män, kvinnor och barn) reste från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska grupper.

Återvändarna: Av dessa bedöms cirka 150 personer ha återvänt till Sverige (många dog i strid). Hur många fick "gräddfilen"? Svaret är: Försvinnande få. Hela avhopparmodellen byggde på frivillighet. Problemet var att de flesta av dessa IS-återvändare inte såg sig själva som "avhoppare". De var i många fall fortfarande radikaliserade, litade inte ett dugg på svenska myndigheter och ville absolut inte prata med socialtjänsten. De flesta flög helt enkelt under radarn, flyttade in hos släktingar eller vänner och gick “under jorden”.

4. Vem var ansvarig? Skandalen hade inte en enskild arkitekt, utan var resultatet av ett systemfel och ett politiskt vakuum: Regeringen Löfven (S/MP): Fick massiv kritik för att de agerade extremt senfärdigt. Sverige saknade vid denna tidpunkt lagstiftning som kriminaliserade själva deltagandet i eller resandet till en terrororganisation (något som flera andra europeiska länder redan hade löst). Eftersom de inte kunde låsas in av polisen, föll ansvaret på kommunerna.

Den Nationella Samordnaren (Mona Sahlin / Anna Carlstedt): Den statliga samordnaren hade länge drivit linjen att kommunerna måste bygga upp avhopparverksamheter, men saknade konkreta och realistiska verktyg för hur man hanterar krigsveteraner från en terrorsekt.

Kommunerna (SKR): Kommuner som Lund, Stockholm, Örebro och Göteborg tvingades hantera individerna utifrån Socialtjänstlagen (SoL). Enligt SoL ska socialtjänsten hjälpa individer i nöd, och lagen gör i grunden ingen skillnad på om du är en snattare eller en hemvändande IS-supporter. Byråkratin gjorde bara sitt jobb enligt de regelverk som fanns.

Slutsatsen
"Gräddfilen" för IS-krigare var mer ett byråkratiskt teoretiskt haveri än en utbredd praktik. Mycket få terrorister fick några faktiska lyxlägenheter. Men symbolvärdet var förödande. Det avslöjade hur naiv och oförberedd den svenska staten var på internationell terrorism, och hur den svenska välfärdsstatens mjuka rehabiliteringsmodell fullständigt kollapsade när den mötte IS-kalifatets ideologi.

Hyckleriet ser inga gränser

När Hamas "reste sig" och slaktade judar kallades det hjältemod, motstånd och nödvändig hämnd. Mycket av övergreppen livesändes. Klippen spreds, kommenterades och i vissa kretsar på vänsterkanten nästan konsumerades som politisk bekräftelse.

Men när filmen *Citizen Vigilante* dök upp blev plötsligt våld på bild ett allvarligt samhällsproblem. Då blev fiktion farlig. Då skulle unga män påverkas. Då skulle estetiserat våld tas på största allvar.

Det är den dubbelmoralen som är så svår att ta på allvar. Verkliga mord, våldtäkter och kidnappningar kunde relativiseras som ”motstånd”. Men en ful och brutal film om privat rättskipning får samma människor att upptäcka moralpaniken.

Antingen är våld som underhållning farligt, särskilt när det riktas till unga män som redan lever nära hat, alienation och radikalisering. Eller så är det inte det. Men man kan inte blunda när judar slaktas på riktigt och sedan slå larm när någon gör film av den vrede som växer fram ur ett samhälle där staten tappat kontrollen.

Det är inte filmen som skapade desperationen. Filmen är ett symptom på den verklighet som naiva samhällsingenjörer länge vägrat se.

Roger Sahlström

Kommunpolitiker sökes

Har du ingen särskild utbildning inom ekonomi, juridik, samhällsplanering eller offentlig förvaltning? Perfekt.

Har du aldrig drivit en verksamhet med hundratals miljoner i omsättning? Inga problem.

Har du aldrig läst en detaljplan, en miljöbalk eller en kommunallag? Det ordnar tjänstemännen.

Det viktigaste är att du är trogen ditt parti, räcker upp handen när gruppledaren vill och följer partilinjen. Då kan du snart sitta i en nämnd och fatta beslut som påverkar tusentals människors vardag.

I många kommuner verkar kompetens vara meriterande först när den råkar sammanfalla med partiboken. Nämnder och styrelser tillsätts främst efter valresultat, inte efter kunskap. Resultatet blir ibland att personer utan sakkunskap ska avgöra komplicerade frågor om bygglov, miljö, skola, äldreomsorg och investeringar för enorma belopp.

Det är en märklig ordning. Vi kräver utbildning för att bli elektriker, sjuksköterska, pilot eller lärare. Men för att vara med och styra en kommun med miljardbudget räcker det ofta med att ha rätt partibok och tillräckligt många år i partiorganisationen.

Självklart finns det engagerade och mycket kompetenta kommunpolitiker. Men systemet ställer inga krav på att de ska vara det. Det är kanske den största bristen av alla.

Kanske är det dags att börja diskutera om förtroendeuppdrag också borde innebära krav på relevant utbildning, dokumenterad kompetens och ett personligt ansvar för besluten. För skattebetalarna förtjänar mer än att hoppas på att turen råkar placera rätt person på rätt plats.

Vh
Birger Baekmark