Den utlovade katastrofen pga av Co2 inträffade aldrig.

Jorden befinner sig fortfarande i den sena kenozoiska istiden, och vår planets globala medeltemperatur ligger fortfarande kring 15 °C.

Detta är långt under jordens långsiktiga planetära medeltemperatur på 18–24 °C, som har förekommit under större delen av jordens biologiska historia.

Det får föreställningen om en global uppvärmningskris att framstå som verklighetsfrånvänd.

Trots fyra årtionden av oavbruten klimatalarmism är fortfarande ungefär 10 % av jordens totala landyta permanent täckt av glaciäris, som omfattar 15 miljoner kvadratkilometer.

Det är nästan en tredjedel av dess utbredning under kulmen av det senaste istidsmaximumet, för 26 000–19 000 år sedan, då de kontinentala inlandsisarna nådde sin historiskt största omfattning.

Antarktis inlandsis är fortfarande den största och tjockaste ismassan på planeten och når ett djup på upp till 4,8 kilometer.

Den innehåller ungefär 90 % av jordens totala isvolym och står för 85 % av all glaciärtäckt landyta.

Antarktis omfattar 14 miljoner kvadratkilometer och utgör ensamt 8,3 % av jordens totala landyta.

En grundläggande geografisk verklighet glöms ofta bort: land utgör endast 28 % av planetens yta.

Alla mänskliga städer, samhällen och all infrastruktur tillsammans upptar endast 1–3 % av denna landyta, medan öknar upptar 33 % och skogar 31 %.

Vi lever på en havsplanet, och vatten täcker 72 % av jordklotet till ett genomsnittligt djup av 3,7 kilometer.

Avgörande är att haven innehåller 86 % av det globala kollagret och absorberar mer än 90 % av den kvarhållna värmeenergin.

Atmosfären innehåller däremot bara en bråkdel av en procent av vardera. Haven - inte människans industriella verksamhet - fungerar som den verkliga långsiktiga regleringsmekanismen för atmosfärens koldioxid och den globala klimatstabiliteten.

Den nuvarande kvartära nedisningen är en del av en istidscykel som började för 34 miljoner år sedan genom Antarktis termiska isolering och nedisning, och som senare förstärktes genom Panamanäsets tillslutning och variationer i jordens omloppsbana, de så kallade Milanković-cyklerna.

■ Koldioxid var inte drivkraften bakom dessa enorma förändringar och är inte idag.

Hela den mänskliga civilisationen, jordbruket och den tekniska utvecklingen har ägt rum under ett kort, varmt avbrott: den holocena mellanistiden, som började för endast 11 700 år sedan.

Trots detta har berättelsen under 40 år dominerats av en kampanj driven av en byråkratisk makt utan demokratisk ansvarsskyldighet - Förenta nationerna - som driver en agenda för global kontroll.

Den utlovade katastrofen pga av Co2 med skenande, aldrig tidigare skådad uppvärmning inträffade aldrig.

Översättning av @Dockmyran från Peter Clack.