Vem tar hand om vårt eget folk

Det Kristoffer säger här, är vad många etniska svenskar tänker!

Vi är ett folk som inte kan se någon stå i dörren utan att säga: kom in, sätt dig, det finns mat.

Det är ingen svaghet. Det är det finaste vi har. Fattigsverige delade sitt sista bröd med luffaren på trappan — inte för att det fanns överflöd, utan för att det satt i ryggmärgen: den som kommer till mitt hus ska inte gå hungrig därifrån.

Så när världen knackade på öppnade vi. Vi dukade fram det våra föräldrar sparat ihop. Vi gav plats i skolorna våra farföräldrar byggt, i vården de betalat med sina kroppar, i hemmen, i köerna, i systemen. Vi tog hand om barn som inte var våra som om de vore våra — för så gör man. Vi frågade inte vad det kostade. Man räknar inte på gäster. Det vore ovärdigt.

Men här är det som aldrig sägs, och som gör så ont att säga: ingen frågade oss.

Värden i huset bestämde inte själv över sitt bord. Andra bestämde — människor som aldrig skulle märka trängseln, aldrig stå i kön, aldrig se sina egna barn få mindre för att det skulle räcka till fler. De bjöd generöst av det som inte var deras. De tog vår gästfrihet, som var en gåva vi gav fritt, och gjorde den till en plikt vi inte fick ifrågasätta.

Och när maten började tryta vid bordets bortre ände — där de gamla satt, de trötta, de som dukat — då hände det otänkbara. Den som påpekade det kallades rasist.

Rasist.
Ordet föll som en dom över människor som just gett bort halva sitt bord. Farmodern som undrade varför hennes operation sköts upp — rasist. Undersköterskan som frågade varför det inte längre räckte — rasist. Föräldern som såg sitt barns skola knäckas under trycket och bad om en paus — rasist. Det fanns inget värre ord i vårt språk, och de visste det. De valde det just därför. Ett folk uppfostrat att hellre dö än att vara ohyggligt mot en främling — vad gör man med ett sådant folk om man vill tysta det? Man kallar dess frågor för hat.

Det fungerade. Herregud vad det fungerade. Vi teg i tio år till. Vi teg medan allt vi byggt gick sönder, för tystnaden var priset för att slippa ordet. Grannar slutade säga vad de såg med egna ögon. Man viskade vid köksborden det man aldrig vågade säga på jobbet. Ett helt folk lärde sig att skämmas — inte för något det gjort, utan för något det sett.

Det är där hjärtat brister. De tog våra öppnade händer och stämplade hat i handflatorna. De tog historiens kanske mest givmilda folk och lärde det att varje fråga om det egna landets framtid var ett moraliskt brott. Godheten blev en fälla: ju mer vi gett, desto mindre rätt hade vi att fråga vart det tog vägen.

Men ett ord som används mot alla förlorar till slut sin makt över någon. Och något har hänt vid köksborden. Viskningarna har blivit samtal. Skammen har börjat lyfta, som dimma gör, och under den finns inte hatet de påstod fanns där. Där finns bara det som alltid funnits: kärlek till det egna, sorg över det förlorade, och en fråga som aldrig var rasistisk — bara förbjuden.

Vem tar hand om vårt eget folk?

Jag vill kunna säga kom in, sätt dig igen. Jag vill att mitt barn ska ärva den ryggmärgen, inte min bitterhet. Men aldrig mer på befallning, och aldrig mer under hot om det ordet. Gästfrihet är en gåva. En gåva förutsätter en fri givare. Och den som kallar givaren rasist den dag han frågar hur länge — han var aldrig en gäst. Han var något annat.

Först fylls fatet till dem som dukat. Sedan bjuder vi igen. Av fri vilja. Utan skam.

Det är inte hat. Det har aldrig varit hat. Det är ett folk som slutat be om ursäkt för att det finns.

Av Kristoffer