Det här är en av de mest explosiva, debatterade och känslomässigt laddade politiska händelserna i svensk 2010-talshistoria. När nyheten briserade om att personer som frivilligt anslutit sig till en av vår tids mest brutala terrorsekter, Islamiska Staten (IS), skulle erbjudas skattefinansierade förmåner för att integreras tillbaka i det svenska samhället, uppstod en monumental politisk härdsmälta.
Här är en kraschlandning i hur den svenska byråkratin krockade med den globala terrorismen, vem som bar ansvaret och hur verkligheten faktiskt såg ut bakom rubrikerna.
1. Startskottet: Lunds kommun och "avhopparverksamheten" (2016) Debatten om en "gräddfil" tog verklig fart under hösten 2016. Startskottet var en uppmärksammad intervju med Anna Sjöstrand, dåvarande samordnare mot våldsbejakande extremism i Lunds kommun.
Kommunen hade, utifrån riktlinjer från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, dragit slutsatsen att man borde hantera återvändande IS-krigare på exakt samma sätt som man hanterar avhoppare från kriminella gäng eller nynazistiska grupper. Logiken (enligt den svenska socialtjänstmodellen) var rehabiliterande: om dessa personer inte får hjälp in i samhället, riskerar de att marginaliseras och begå nya terrordåd.
För att "hoppa av" skulle de därför kunna erbjudas hjälp med:
Bostad: Förtur eller hjälp att hitta boende.
Skuldsanering och ekonomiskt stöd: För att inte drivas in i gängkriminalitet. Jobb och studier: Stöd för att komma in på arbetsmarknaden.
Psykologhjälp: För traumabehandling. Skyddad identitet: Via Skatteverket, om det fanns en hotbild från nätverket de lämnat.
2. Haveriet: Krocken mellan svensk byråkrati och IS-terror
När detta presenterades i media exploderade debatten. Att likställa unga killar som hamnat snett i ett lokalt förortsgäng med ideologiskt övertygade terrorister som rest utomlands för att delta i ett folkmord och upprätta ett kalifat, sågs av de flesta som ett gigantiskt moraliskt haveri.
Kritiken kretsade kring det bisarra i att vanliga skötsamma medborgare, studenter och fattigpensionärer fick vänta i decennier i bostadsköer och kämpa för vård, medan personer som stöttat halshuggningar och sexslavar plötsligt skulle få en "gräddfil" till välfärdens innersta rum. Det uppfattades som en belöning för terrorism.
3. Siffrorna: Hur många rörde det sig om? När man tittar på de kalla siffrorna blir gapet mellan debattens storlek och verkligheten tydlig:
Totalt antal resenärer: Runt 300 personer (män, kvinnor och barn) reste från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska grupper.
Återvändarna: Av dessa bedöms cirka 150 personer ha återvänt till Sverige (många dog i strid). Hur många fick "gräddfilen"? Svaret är: Försvinnande få. Hela avhopparmodellen byggde på frivillighet. Problemet var att de flesta av dessa IS-återvändare inte såg sig själva som "avhoppare". De var i många fall fortfarande radikaliserade, litade inte ett dugg på svenska myndigheter och ville absolut inte prata med socialtjänsten. De flesta flög helt enkelt under radarn, flyttade in hos släktingar eller vänner och gick “under jorden”.
4. Vem var ansvarig? Skandalen hade inte en enskild arkitekt, utan var resultatet av ett systemfel och ett politiskt vakuum: Regeringen Löfven (S/MP): Fick massiv kritik för att de agerade extremt senfärdigt. Sverige saknade vid denna tidpunkt lagstiftning som kriminaliserade själva deltagandet i eller resandet till en terrororganisation (något som flera andra europeiska länder redan hade löst). Eftersom de inte kunde låsas in av polisen, föll ansvaret på kommunerna.
Den Nationella Samordnaren (Mona Sahlin / Anna Carlstedt): Den statliga samordnaren hade länge drivit linjen att kommunerna måste bygga upp avhopparverksamheter, men saknade konkreta och realistiska verktyg för hur man hanterar krigsveteraner från en terrorsekt.
Kommunerna (SKR): Kommuner som Lund, Stockholm, Örebro och Göteborg tvingades hantera individerna utifrån Socialtjänstlagen (SoL). Enligt SoL ska socialtjänsten hjälpa individer i nöd, och lagen gör i grunden ingen skillnad på om du är en snattare eller en hemvändande IS-supporter. Byråkratin gjorde bara sitt jobb enligt de regelverk som fanns.
Slutsatsen
"Gräddfilen" för IS-krigare var mer ett byråkratiskt teoretiskt haveri än en utbredd praktik. Mycket få terrorister fick några faktiska lyxlägenheter. Men symbolvärdet var förödande. Det avslöjade hur naiv och oförberedd den svenska staten var på internationell terrorism, och hur den svenska välfärdsstatens mjuka rehabiliteringsmodell fullständigt kollapsade när den mötte IS-kalifatets ideologi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar