Jag kan inte andas

Storbritannien höll en tyst minut för George Floyd. Våra politiker knäböjde i massor för att visa sin upprördhet över hans död. "Jag kan inte andas" blev en slogan.

George Floyd dog på andra sidan jorden. Han var inte ens brittisk. Henry Nowak "var" brittisk och hans behandling av polisen var chockerande och extremt försumlig – och det hände i Storbritannien.

Varför finns det ingen tyst minut? Det finns ingen samordnad offentlig kampanj. Det finns inget knäböjande före fotbollsmatcher.

Och vi vet alla varför.

Under sommaren under BLM sa vissa personer "Alla liv räknas". Detta behandlades som den högsta formen av rasism och alla som sa detta avbröts omedelbart. Varför? För att de ansvariga faktiskt inte tror att alla liv räknas på samma sätt.

De har skapat en raslig hierarki av offerrollen där en karriärkriminell som dog genom misshandel av polis i ett främmande land utan några bevis på rasism, som George Floyd, automatiskt helgas på grund av sin hudfärg.

Och Henry Nowak, en brittisk man, blir automatiskt avfärdad och ignorerad på grund av sin hudfärg.

Detta är den fula frukten av så kallad "antirasism", en besatthet av ras som har skapat ett tvådelat samhälle som behandlar människor olika på grund av deras hudfärg.

Detta måste få ett slut innan det blir rörigt.

Originaltexten på engelsa.

Våra äldre förtjänar bättre

“Det kommer olika män varje dag. Jag förstår inte vad de säger. Och de förstår inte mig.” - så beskrev en äldre kvinna sin situation.
De orden säger mer än många utredningar och statistikrapporter. För det här handlar inte om organisation eller administration.
Det handlar om människor.
Om äldre kvinnor och män som har byggt vårt land och som nu är beroende av andra för att klara sin vardag.
Ingen ska behöva känna oro när hemtjänsten kommer.
Ingen ska behöva känna sig otrygg i sitt eget hem.
Ingen ska behöva bli missförstådd när man är sjuk, gammal eller rädd.
Våra äldre har arbetat. Tagit ansvar. Byggt vårt samhälle. De har gjort sitt.
Nu är det vår tur.
Vår tur att visa respekt.
Vår tur att skapa trygghet.
Vår tur att säkerställa värdighet.
Därför driver vi politiska reformer för att stärka äldres trygghet, integritet och självbestämmande inom vård och omsorg.
Våra äldre förtjänar bättre❤️

De senaste dagarnas rapportering om misstänkta sexualbrott mot barn har väckt starka känslor hos många. Det är fullt förståeligt.

Samtidigt har frågan fått betydligt större utrymme i debatten än den brukar få. Det är i grunden bra. Men jag kan inte låta bli att önska att samma kraft, samma engagemang och samma upprördhet hade funnits även när frågan inte varit kopplad till en stor politisk nyhet.

För barn som utsätts för sexuella övergrepp behöver vårt engagemang varje dag. Inte bara när rubrikerna är som störst.

För egen del är min hållning densamma i dag som den var i går och som den kommer att vara i morgon.

När det gäller misstänkta sexualbrott mot barn får det aldrig finnas några dubbla måttstockar. Inte för politiker. Inte för makthavare. Inte för någon.

Sverige är en rättsstat. Misstankar ska utredas och skuld ska fastställas av domstol.

Men om misstankarna visar sig stämma ska det inte spela någon roll vilket yrke, vilken samhällsställning eller vilket parti en person tillhör. Då ska den skyldige ställas till svars.

Sexualbrott mot barn förekommer tyvärr i alla samhällsskikt. Förövare finns inte i ett särskilt parti, en särskild yrkesgrupp eller en särskild samhällsklass. De finns överallt.

Jag har aldrig gjort skillnad på vem den misstänkte är. Jag tänker inte börja nu.

Jag vet också att sexuella övergrepp mot barn kan lämna sår som följer en människa genom hela livet. Det är en av anledningarna till att jag har ägnat så många år åt att driva de här frågorna.

Min främsta tanke går därför inte till politiken, partierna eller den misstänkte. Den går till de barn som riskerar att utsättas. Jag engagerade mig inte i de här frågorna för att vinna politiska poäng.

Jag engagerade mig för att färre barn ska behöva bära med sig de sår som sexuella övergrepp lämnar efter sig.

Det kommer jag att fortsätta göra.

Av Marléne Lund Kopparklint

Naturkatastroferna har minskat

Det är mest för att skrämma oss som medierna ständigt upprepar att vädret har blivit extremt över hela vår planet. Men sant är det inte. Det visar Dr Ralph B Alexander genom många olika kartor över hur vädret har sett ut under många år. Här kan ni själva se. Och här nedan är två kartor kring översvämningar och bränder. Båda kartorna visar att dessa naturkatastrofer har minskat. Inte ökat. Men det kan ändå upplevas som katastrofalt om någon drabbas för att vi som mänsklighet har brett ut oss genom århundradena och asfalterat stora delar av vår natur. Eller som i Åre där Susabäcken har vallats in genom bebyggelse.