Mycket intressant läsning, dessutom oerhört sann.
Hur många gånger måste Sverigedemokraterna få rätt innan någon ber om ursäkt?
Jag är homosexuell.
Jag har en lärarexamen från Stockholms universitet.
Jag har en examen i litteraturvetenskap från Lunds universitet.
Jag har arbetat som lärare, inom Kriminalvården och arbetar idag inom flyget.
Jag tillhör med andra ord inte den stereotyp som många politiska motståndare gärna målar upp när Sverigedemokraternas väljare diskuteras.
Kanske är det just därför jag under lång tid har fascinerats av ett av de mest anmärkningsvärda fenomenen i modern svensk politik.
Hur nästan hela det politiska etablissemanget först demoniserade Sverigedemokraterna, för att därefter steg för steg börja omfamna samma idéer.
Under större delen av mitt vuxna liv har Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna beskrivit Sverigedemokraterna som ett problem. Partiet har kallats rasistiskt, främlingsfientligt, extremistiskt och populistiskt. Sverigedemokraternas väljare har misstänkliggjorts. Sverigedemokraternas företrädare har demoniserats. Sverigedemokraternas idéer har behandlats som politiskt giftiga. Samtidigt har något märkligt hänt.
Nästan varje större fråga som Sverigedemokraterna kritiserades för att lyfta har med tiden blivit en del av den politiska huvudfåran.
När Sverigedemokraterna talade om integrationsproblem kallades partiet främlingsfientligt.
Idag talar Socialdemokraterna om integrationskris.
När Sverigedemokraterna krävde språkkrav kallades förslagen splittrande.
Idag driver Socialdemokraterna språkkrav.
När Sverigedemokraterna ville skärpa kraven för medborgarskap kallades förslagen exkluderande.
Idag driver Socialdemokraterna hårdare medborgarskapskrav.
När Sverigedemokraterna varnade för parallellsamhällen kallades det svartmålning.
Idag använder Socialdemokraterna själva begreppet parallellsamhällen.
När Sverigedemokraterna krävde hårdare kriminalpolitik kallades partiet alarmistiskt.
Idag genomförs visitationszoner, anonyma vittnen, kronvittnen och skärpta straff.
När Sverigedemokraterna försvarade kärnkraften kallades partiet bakåtsträvande.
Idag talar Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och även Socialdemokraterna om behovet av kärnkraft.
När Sverigedemokraterna kritiserade reduktionsplikten och de höga drivmedelspriserna kallades partiet populistiskt.
Idag är reduktionsplikten kraftigt sänkt.
Frågan infinner sig därför med närmast kirurgisk precision.
Om dessa idéer var så förkastliga när Sverigedemokraterna framförde dem, varför blir de plötsligt kloka och ansvarsfulla när Socialdemokraterna, Moderaterna eller andra partier framför samma ståndpunkter?
Problemet är inte att Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ändrat sig.
Problemet är att samma partier under åratal ägnade sig åt att moralisera över människor som såg problemen tidigare.
Istället för att bemöta argument attackerade man argumentens avsändare.
Istället för att diskutera verkligheten diskuterade man människors motiv.
Istället för att lyssna på kritiken försökte man stämpla kritikerna.
Det var bekvämare att kalla människor rasister än att diskutera integrationsmisslyckanden.
Det var bekvämare att kalla människor främlingsfientliga än att diskutera parallellsamhällen.
Det var bekvämare att kalla människor alarmister än att diskutera den kriminalitet som senare exploderade framför allas ögon.
Samtidigt finns det ytterligare en aspekt som sällan diskuteras.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna försöker gärna framställa sig som pragmatiska realister idag. Men även dessa partier deltog under många år i isoleringen av Sverigedemokraterna.
Valet 2022 blev den kanske tydligaste illustrationen av detta.
Sverigedemokraterna blev Sveriges näst största parti.
Miljontals svenskar röstade på Sverigedemokraterna.
Ändå fick Sverigedemokraterna inte en enda ministerpost.
Moderaterna fick ministerposter.
Kristdemokraterna fick ministerposter.
Liberalerna fick ministerposter.
Men, Sverigedemokraterna fick inga.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ville ha Sverigedemokraternas mandat. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ville ha Sverigedemokraternas stöd. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ville ha Sverigedemokraternas röster för att kunna bilda regering.
Men Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ville inte ge Sveriges näst största parti en plats runt regeringsbordet.
Det är svårt att tolka det som något annat än att delar av det politiska etablissemanget fortfarande hade svårare att acceptera Sverigedemokraterna än att acceptera de problem Sverigedemokraterna talade om.
Trots detta har Sverigedemokraterna lyckats flytta svensk politik mer än något annat parti under de senaste två decennierna.
Inte genom att dominera medierna.
Inte genom att dominera universiteten.
Inte genom att dominera kulturlivet.
Utan genom att envist fortsätta driva frågor som stora delar av det politiska Sverige först förnekade, sedan bekämpade och slutligen accepterade.
Det är därför jag som homosexuell, akademiker, lärare, litteraturvetare, tidigare anställd inom Kriminalvården och idag verksam inom flyget stödjer Sverigedemokraterna.
Inte därför att Sverigedemokraterna är perfekta.
Inget parti är perfekt.
Utan därför att jag under två decennier sett samma mönster upprepas gång på gång.
Först fördömer Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet en idé.
Därefter ansluter sig Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna till kritiken.
Sverigedemokraterna utmålas som extrema.
Sverigedemokraternas väljare misstänkliggörs.
Sverigedemokraternas företrädare demoniseras.
Sedan går några år.
Problemen växer.
Verkligheten tränger sig på.
Och plötsligt börjar samma partier argumentera för det som tidigare beskrevs som oacceptabelt.
Det är därför den mest intressanta frågan i svensk politik inte längre är varför människor röstar på Sverigedemokraterna.
Den mest intressanta frågan är varför så många partier fortfarande vägrar erkänna hur många gånger Sverigedemokraterna faktiskt har fått rätt.
Hur många gånger måste Sverigedemokraterna få rätt innan någon ber om ursäkt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar