Islamismen i Sverige

Monica Söderlind, Demokrativärnet, leder panelen om medias roll i islamismen med journalisterna Ann-Charlott Altstadt och Roger ”Salle” Sahlström.

- Journalisterna vägrar se vad islamismen är för något. Postmodernismen har inspirerat dem. Nu gäller inte längre upplysningens strävan efter att söka sanningen. Istället gäller det att alltid lyssna på den eller de som kan betraktas som förtryckta. Journalister hejar på underdogen: kvinnor mot män, barn mot vuxna, flyktingar mot majoritetsbefolkningen.

- Islamism är ingen höger eller vänsterfråga. Det var först på 1990- talet som man började med att stämpla folk som ”rasister”. Det gjorde man för att vänstern hade inget annat argument än att dra rasistkortet när någon var kritisk. Att över huvudtaget vara kritiskt blev det samma som att vara rasist. Vänstern måste utveckla sin förmåga att argumentera och se till att vara bättre pålästa.

- Rasismen är ett dj-la verktyg!

Har vänstern tappat narrativet?

- När Berlinmuren föll backade vänstern. Det enda de har nu är kulturkriget. Och Palestinarörelsen har splittrat vänstern. Journalisterna måste vara neutrala men istället diskuterar de vilken vinkling de ska ha och ordvalet på en nyhet.

- Alternativa medier har en helt annan syn än vad Public service har. Man måste läsa både höger- och vänstermedier. Ett problem är att vi inte lärt oss att hantera olikhet, att det finns olika åsikter. Vi har varit ett homogent land så länge, vilket gör att vi vill vara överens. Men hur gör man när man står väldigt långt ifrån varandra?

- Man måste lyssna på varandra. Idag kan vänstern inte snacka med högern för att de är onda. Och högern kan inte snacka med vänstern för att de är korkade.

- Mångkulturen har skapat mängder av projekt. Men bidragskulturen måste bort. Och lägg ner Public service därför att kvaliteten är så fruktansvärt låg. Den demografiska utvecklingen är deprimerande.

Ing-Marie Persson

Mer om islamismen i morgon