Häromkvällen skrev jag om min frustration över riksdagens partiers hållning i Iranfrågan. Om hur Sverigedemokraterna tydligt stöttat revolutionen, både lokalt och på EU-nivå, medan det på den övergripande nivån är påfallande tyst från många andra. Och i den tystnaden växer känslan av övergivenhet.
I dag höll min vän Gulan Avci ett anförande i riksdagen som skar igenom. Hon hyllade revolutionen och i synnerhet kvinnorna som sida vid sida med männen i snart två månader riskerat sina liv för de mest grundläggande rättigheter som FN så gärna formulerar i dokument men som alltför sällan försvaras med verklig kraft.
Hon ställde den fråga som fler borde våga ställa:
Vilken värld vill vi leva i? En där människor lever fria och värdiga liv eller en där en regim förtrycker sitt eget folk, använder utländska legosoldater, plundrar ett rikt land och samtidigt njuter av demokratiska rättigheter i väst genom dubbla medborgarskap?
Det här är inte en komplicerad gråzon. Det är en moralisk skiljelinje.
När ledande politiker väljer försiktighet framför tydlighet skapas ett vakuum. Och när solidariteten lämnar tomrum ska ingen bli förvånad över vilka som kliver fram och fyller det.
I dag visade Gulan att det fortfarande finns toppolitiker som inte duckar. Som inte relativiserar. Som inte väntar in opinionen.
Mer sådant mod, mindre tvekan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar