Dagens rakaste budskap

IS-Terroristernas gräddfil

Det här är en av de mest explosiva, debatterade och känslomässigt laddade politiska händelserna i svensk 2010-talshistoria. När nyheten briserade om att personer som frivilligt anslutit sig till en av vår tids mest brutala terrorsekter, Islamiska Staten (IS), skulle erbjudas skattefinansierade förmåner för att integreras tillbaka i det svenska samhället, uppstod en monumental politisk härdsmälta.

Här är en kraschlandning i hur den svenska byråkratin krockade med den globala terrorismen, vem som bar ansvaret och hur verkligheten faktiskt såg ut bakom rubrikerna.

1. Startskottet: Lunds kommun och "avhopparverksamheten" (2016) Debatten om en "gräddfil" tog verklig fart under hösten 2016. Startskottet var en uppmärksammad intervju med Anna Sjöstrand, dåvarande samordnare mot våldsbejakande extremism i Lunds kommun.

Kommunen hade, utifrån riktlinjer från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, dragit slutsatsen att man borde hantera återvändande IS-krigare på exakt samma sätt som man hanterar avhoppare från kriminella gäng eller nynazistiska grupper. Logiken (enligt den svenska socialtjänstmodellen) var rehabiliterande: om dessa personer inte får hjälp in i samhället, riskerar de att marginaliseras och begå nya terrordåd.

För att "hoppa av" skulle de därför kunna erbjudas hjälp med:

Bostad: Förtur eller hjälp att hitta boende.

Skuldsanering och ekonomiskt stöd: För att inte drivas in i gängkriminalitet. Jobb och studier: Stöd för att komma in på arbetsmarknaden.

Psykologhjälp: För traumabehandling. Skyddad identitet: Via Skatteverket, om det fanns en hotbild från nätverket de lämnat.

2. Haveriet: Krocken mellan svensk byråkrati och IS-terror

När detta presenterades i media exploderade debatten. Att likställa unga killar som hamnat snett i ett lokalt förortsgäng med ideologiskt övertygade terrorister som rest utomlands för att delta i ett folkmord och upprätta ett kalifat, sågs av de flesta som ett gigantiskt moraliskt haveri.

Kritiken kretsade kring det bisarra i att vanliga skötsamma medborgare, studenter och fattigpensionärer fick vänta i decennier i bostadsköer och kämpa för vård, medan personer som stöttat halshuggningar och sexslavar plötsligt skulle få en "gräddfil" till välfärdens innersta rum. Det uppfattades som en belöning för terrorism.

3. Siffrorna: Hur många rörde det sig om? När man tittar på de kalla siffrorna blir gapet mellan debattens storlek och verkligheten tydlig:

Totalt antal resenärer: Runt 300 personer (män, kvinnor och barn) reste från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska grupper.

Återvändarna: Av dessa bedöms cirka 150 personer ha återvänt till Sverige (många dog i strid). Hur många fick "gräddfilen"? Svaret är: Försvinnande få. Hela avhopparmodellen byggde på frivillighet. Problemet var att de flesta av dessa IS-återvändare inte såg sig själva som "avhoppare". De var i många fall fortfarande radikaliserade, litade inte ett dugg på svenska myndigheter och ville absolut inte prata med socialtjänsten. De flesta flög helt enkelt under radarn, flyttade in hos släktingar eller vänner och gick “under jorden”.

4. Vem var ansvarig? Skandalen hade inte en enskild arkitekt, utan var resultatet av ett systemfel och ett politiskt vakuum: Regeringen Löfven (S/MP): Fick massiv kritik för att de agerade extremt senfärdigt. Sverige saknade vid denna tidpunkt lagstiftning som kriminaliserade själva deltagandet i eller resandet till en terrororganisation (något som flera andra europeiska länder redan hade löst). Eftersom de inte kunde låsas in av polisen, föll ansvaret på kommunerna.

Den Nationella Samordnaren (Mona Sahlin / Anna Carlstedt): Den statliga samordnaren hade länge drivit linjen att kommunerna måste bygga upp avhopparverksamheter, men saknade konkreta och realistiska verktyg för hur man hanterar krigsveteraner från en terrorsekt.

Kommunerna (SKR): Kommuner som Lund, Stockholm, Örebro och Göteborg tvingades hantera individerna utifrån Socialtjänstlagen (SoL). Enligt SoL ska socialtjänsten hjälpa individer i nöd, och lagen gör i grunden ingen skillnad på om du är en snattare eller en hemvändande IS-supporter. Byråkratin gjorde bara sitt jobb enligt de regelverk som fanns.

Slutsatsen
"Gräddfilen" för IS-krigare var mer ett byråkratiskt teoretiskt haveri än en utbredd praktik. Mycket få terrorister fick några faktiska lyxlägenheter. Men symbolvärdet var förödande. Det avslöjade hur naiv och oförberedd den svenska staten var på internationell terrorism, och hur den svenska välfärdsstatens mjuka rehabiliteringsmodell fullständigt kollapsade när den mötte IS-kalifatets ideologi.

Hyckleriet ser inga gränser

När Hamas "reste sig" och slaktade judar kallades det hjältemod, motstånd och nödvändig hämnd. Mycket av övergreppen livesändes. Klippen spreds, kommenterades och i vissa kretsar på vänsterkanten nästan konsumerades som politisk bekräftelse.

Men när filmen *Citizen Vigilante* dök upp blev plötsligt våld på bild ett allvarligt samhällsproblem. Då blev fiktion farlig. Då skulle unga män påverkas. Då skulle estetiserat våld tas på största allvar.

Det är den dubbelmoralen som är så svår att ta på allvar. Verkliga mord, våldtäkter och kidnappningar kunde relativiseras som ”motstånd”. Men en ful och brutal film om privat rättskipning får samma människor att upptäcka moralpaniken.

Antingen är våld som underhållning farligt, särskilt när det riktas till unga män som redan lever nära hat, alienation och radikalisering. Eller så är det inte det. Men man kan inte blunda när judar slaktas på riktigt och sedan slå larm när någon gör film av den vrede som växer fram ur ett samhälle där staten tappat kontrollen.

Det är inte filmen som skapade desperationen. Filmen är ett symptom på den verklighet som naiva samhällsingenjörer länge vägrat se.

Roger Sahlström

Kommunpolitiker sökes

Har du ingen särskild utbildning inom ekonomi, juridik, samhällsplanering eller offentlig förvaltning? Perfekt.

Har du aldrig drivit en verksamhet med hundratals miljoner i omsättning? Inga problem.

Har du aldrig läst en detaljplan, en miljöbalk eller en kommunallag? Det ordnar tjänstemännen.

Det viktigaste är att du är trogen ditt parti, räcker upp handen när gruppledaren vill och följer partilinjen. Då kan du snart sitta i en nämnd och fatta beslut som påverkar tusentals människors vardag.

I många kommuner verkar kompetens vara meriterande först när den råkar sammanfalla med partiboken. Nämnder och styrelser tillsätts främst efter valresultat, inte efter kunskap. Resultatet blir ibland att personer utan sakkunskap ska avgöra komplicerade frågor om bygglov, miljö, skola, äldreomsorg och investeringar för enorma belopp.

Det är en märklig ordning. Vi kräver utbildning för att bli elektriker, sjuksköterska, pilot eller lärare. Men för att vara med och styra en kommun med miljardbudget räcker det ofta med att ha rätt partibok och tillräckligt många år i partiorganisationen.

Självklart finns det engagerade och mycket kompetenta kommunpolitiker. Men systemet ställer inga krav på att de ska vara det. Det är kanske den största bristen av alla.

Kanske är det dags att börja diskutera om förtroendeuppdrag också borde innebära krav på relevant utbildning, dokumenterad kompetens och ett personligt ansvar för besluten. För skattebetalarna förtjänar mer än att hoppas på att turen råkar placera rätt person på rätt plats.

Vh
Birger Baekmark

Grattis till den lyckade städningen, Tobias!

Det krävs en helt unik politisk talang för att vara partisekreterare i Sveriges historiskt mest toppstyrda maskineri, och samtidigt lyckas framstå som en förvirrad turist som bara råkat kliva in på fel årsmöte. Men Tobias Baudin klarar det med glans! I hans värld existerar det nämligen varken partilinjer, kriminella infiltrationer eller obekväma mordhot. Allt är bara en enda stor, mysig demokratisk process.

Låt oss plocka isär detta monumentala strutsbeteende:

Enligt Baudin fanns det absolut ingen central partilinje när kommunalrådet Ebba Östlin kuppades bort i Botkyrka. Att tidigare S-toppen Peter Schilling nu öppet gör avbön, skäms och bekräftar att man följde exakt den partilinjen, viftas bort som ett missförstånd.

Tydligen har Socialdemokraterna – ett parti vars interna piskor och disciplin normalt får preussiska militärparader att framstå som stökiga – plötsligt förvandlats till ett fritt, anarkistiskt hippiekollektiv just i Botkyrka. Ingen pekar med hela handen, ingen vet något, det fanns inga direktiv. Alla röstade bara fritt från hjärtat! Att Baudin lyckas dra den valsen i nationell media utan att brista ut i gapskratt är ett under av ansiktskontroll.

Granskningen visar alltså att de skattefinansierade ABF-gårdarna agerat värmestuga för de individer som var inblandade i kidnappningen av Einar och den tragiska skjutningen av 12-åriga Adriana. Dessutom satt gängkopplade personer bevisligen med på det famösa mötet där Östlin röstades bort.

Men frukta ej, Baudin har stenkoll! Hans djuplodande förklaring är att en av killarna inte längre är medlem, och en annan var det faktiskt inte ens från början. Skönt! Då kan vi ju helt radera det lilla bekymret att organiserad brottslighet bokstavligen närvarade vid ett S-årsmöte för att avsätta en politiker som försökt stänga deras brottsfinansierade lekstugor. Enligt Baudin gjordes ju valet "efter våra stadgar". Det är ju fantastiskt att gängen numera använder svensk föreningspraxis för att bedriva sin verksamhet.

Kronan på verket är när Baudin konfronteras med att Ebba Östlin fick mordhot och att någon formade handen som en pistol mot hennes ansikte. Baudins reaktion? "Det är första gången jag hör det."

Tobias Baudins informationsfilter är uppenbarligen en byråkratisk triumf. Han visste inget om partilinjen. Han har inte hört talas om någon distriktslinje. Han hade noll koll på mordhoten mot sitt eget kommunalråd. Man börjar nästan undra om partisekreterarens främsta arbetsuppgift numera är att sitta inlåst på Sveavägen 68 med skyddsglasögon och industriella hörselkåpor för att slippa se och höra hur verkligheten ser ut.

Men "nu fungerar arbetarkommunen", hälsar Baudin glatt. Ja, det är ju klart den gör! När man väl har offrat den obekväma politikern som sa ifrån, blundat stenhårt för de kriminellas inflytande och därefter raderat alla bevis på interna direktiv, så blir det faktiskt väldigt lugnt och harmoniskt på medlemsmötena.

Grattis till den lyckade städningen, Tobias!

Av @Dempaslotteborn

Fackföreningars mörka historier

Här är en liten genomgång i en av modern svensk fackföreningshistorias mörkaste och mest hycklande kapitel. Skandalen kring Kommunal, deras skärgårdsö Marholmen och lyxkrogen Metropol Palais, som briserade i början av 2016, är en studie i hur en organisation kan tappa all kontakt med sin egen gräsrot.

Marholmen från Abetet.se och Fotograf: Jonas Eriksson

När landets mest lågavlönade och hårt slitande yrkesgrupper – undersköterskor, barnskötare och vårdbiträden – betalade in sin fackavgift, trodde de att pengarna gick till att strida för bättre arbetsvillkor. I själva verket finansierade de en fest för en sluten facklig elit.

Här är en nedbrytning av pamparnas paradis och det totala haveriet.

Den nobla tanken som blev en lyxresort
Marholmen, belägen strax söder om Norrtälje i Stockholms skärgård, ägdes av Kommunal sedan 1920-talet. Den ursprungliga tanken var vacker och djupt solidarisk: ön skulle fungera som en rekreationsplats där utarbetade arbetarkvinnor och medlemmar kunde få vila upp sig till subventionerade priser.

Men med tiden, och i synnerhet under 2000-talet, förvandlades ön till något helt annat under Kommunals bolag Lyran.

Fackpamparnas lekstuga: Ön byggdes om till en modern lyx- och konferensanläggning. Samtidigt som vanliga medlemmar hade svårt att ha råd att åka dit, användes anläggningen flitigt av Kommunals ledning och inbjudna politiker för "konferenser" som ofta badade i dyr mat och exklusiva viner.

Subventionerad lyx: Det var inte anläggningens egna intäkter som höll den flytande, utan medlemmarnas fackavgifter. Kommunal pumpade in enorma summor för att täcka bolagets förluster, så att ledningen kunde fortsätta njuta av skärgårdslivet.

Det monumentala haveriet (Granskningen 2016)
När Aftonbladet inledde sin granskning rullades en kultur av bottenlös arrogans och ekonomiskt vansinne upp. Marholmen var bara toppen på ett isberg som bestod av fackförbundets affärsverksamhet.

1. Spriten, festerna och nakenshowerna Förutom Marholmen drev Kommunal lyxkrogen och konferensanläggningen Metropol Palais i centrala Stockholm. Här brände facktopparna ofattbara summor. Det hölls fester med fri bar, exklusiva vinprovningar och vid ett numera ökänt tillfälle fakturerades medlemmarna för underhållning som inkluderade nakenshower och porrstjärnan Puma Swede.

2. Ett ekonomiskt slukhål Fackförbundets utflykter i restaurang- och konferensbranschen var en ren katastrof. På bara några år gick verksamheterna (inklusive Marholmen och Metropol Palais) med över 320 miljoner kronor i förlust. Vem tog notan för detta? Den ensamstående undersköterskan som betalade över 500 kronor i månaden i fackavgift.

3. Gräddfilen till lyxlägenheterna Samtidigt som facket brände miljoner på fester, utnyttjade ledningen Kommunals bostadsbestånd i Stockholm. Medan vanliga stockholmare köade i decennier, delade fackpamparna ut exklusiva hyresrätter i Stockholms innerstad till sig själva, sina anhöriga och högt uppsatta socialdemokratiska politiker. Det mest kända exemplet var när dåvarande utrikesministern Margot Wallström (S) fick gå förbi kön och tilldelades en lyxlägenhet, vilket väckte enorm vrede bland gräsrötterna.

Konsekvenserna: När bubblan sprack
När granskningen publicerades blev vreden från medlemmarna monumental. Telefonväxlarna hos Kommunal bröt ihop när medlemmar ringde in för att omedelbart begära utträde.

Huvuden rullar: Förbundskassören Anders Bergström, som var huvudansvarig för affärsverksamheten och den som drev igenom lyxsatsningarna, tvingades avgå. Han hade drivit fackets bolag som sin privata feodalstat.

Ordförandens fall: Kommunals dåvarande ordförande Annelie Nordström försökte först sitta kvar och höll en historiskt usel presskonferens där hon svor sig fri från ansvar, trots att hon själv deltagit i lyxen. Några dagar senare, under enormt tryck från medlemmarna, tvingades hon meddela sin avgång.

Massflykten: Inom loppet av några veckor lämnade närmare 10 000 medlemmar Kommunal i ren och skär avsmak.

Utförsäljningen: Kommunal tvingades städa upp i sitt eget moras. Metropol Palais lades ner/såldes av, och facket tvingades göra en total översyn av sina tillgångar, inklusive verksamheten på Marholmen, för att försöka återvinna en gnutta förtroende.

Ett arv av svek
Det som gör historien om Kommunal, Marholmen och facktopparna så djupt osmaklig är just den bottenlösa kontrasten. De som representerade Sveriges mest utarbetade och underbetalda arbetare lajvade överklass. De skapade ett slutet ekosystem av ryggdunkningar, gratis sprit och lägenhetskontrakt, allt finansierat av människor som torkar äldre och byter blöjor på förskolor.

Det var inte bara en ekonomisk skandal; det var en fullständig moralisk kollaps.

Hur ser du på fackföreningarnas roll idag, tror du att de har lärt sig sin läxa efter den här typen av skandaler, eller är risken för pampvälde lika stor nu?

Kommunal äger fortfarande hela ön Marholmen… (Long-Lat) 59.686246, 18.780601

Författat av @Dempaslotteborn

Arbetet.se skriver.

Utvisa politiska vildar

Rensa ut bland politikerna! Det är ett förtroendeuppdrag att vara politiker. De som missköter detta måste bort!

Bild Wikipedia

Hur står det till med etiken inom politiken?

Vi ser alltför ofta att allt för många politiker på all nivåer som på olika sätt missbrukar sitt uppdrag för at på egen vinning, bland annat sko sig själv och så vidare.
Detta skapar politikerförakt och därmed är vår demokrati i fara. Begreppet politiks vilde borde heller inte finnas i vår demokrati.

Alla politiska val i Sverige sker genom ett parti. Vill man inte inneha sit uppdrag längre så skal man naturligtvis även lämna sitt parti - inte få fortsätta som politisk vilde.
Bara begreppet är ju skrämmande och borde således inte finnas.

Vi måste värna om vår demokrati.

Svensk "rättvisa" i full blomning

Hon heter Meya Åberg. Hon var bara 16 år gammal och gick hem genom en tunnel i Skellefteå efter sitt skift på McDonald's den 1 september 2024. Hon missade bussen.

Yazied Mohamed, en eritreansk flykting, stoppade henne och våldtog henne.

Han dömdes för våldtäkt av Hovrätten för Övre Norrland, men dömdes endast till 3 års fängelse men ålades att betala skadestånd.

Åklagarna ville att han skulle utvisas tillbaka till Eritrea efter att ha avtjänat straff.

Domstolen sa nej.

Varför?

För att, med tanke på brottets "art och varaktighet", var det, med tanke på brottets "art och varaktighet", allvarligt – men inte tillräckligt "exceptionellt allvarligt" för att motivera utvisning enligt flyktingskyddet.

Misshandeln "varade inte tillräckligt länge". De noterade att den involverades fingrar, inte penis var inne i Meya, och var kortvarigt.

Meyas liv är krossat.

Våldtäktsmannen får stanna i Sverige med alla landets förmåner när hans korta straff är avtjänat.

Det här systemet skyddar gärningsmannen, men systemet skyddar tyvärr inte offret.

Fakta ljuger inte.

Sveriges egen hovrätt har fastställt det skriftligen.

Ett annat liknande fall!

Två flickor, 14 och 15 år gamla, våldtogs flera gånger i separata attacker av tre icke europeiska pojkar i åldrarna 13 till 14. Pojkarna filmade våldtäkterna medan de skrattade och delade senare videorna. De dömdes för tio våldtäktsanklagelser, men ingen hamnade i fängelse. De fick bara ungdomsrehabiliteringsorder. Återigen skyddade systemet pojkarnas framtid samtidigt som det förstörde flickornas framtid. 

Varför skyddas ALlTID individer från tredje världen? 

Hon jagar sjuka stamceller för att stoppa blodcancer

Om Eva Lindberg

Palliativ vård är ojämlik

Tillgången till vård i livets slutskede är ojämlik över landet. Därför har Socialstyrelsen fått i uppdrag från regeringen att utforma ett nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård.


Bild från Cancerfonden om palliativ vård

Varje år avlider mellan 90 000 och 100 000 personer i Sverige, och de flesta behöver palliativ vård före döden. Tillgången till vård i livets slutskede är dock ojämlik över landet. Därför har Socialstyrelsen tagit fram ett nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede.

Kunskapsstödets syfte är att ge stöd åt såväl landsting och kommuner som privata vårdgivare och enskilda omsorgsgivare.

Det består av tre delar:

- En vägledning om etik och bemötande samt samordning mellan vård- och omsorgsgivare.

- Rekommendationer att använda som stöd för dem som fattar beslut om hur resurserna ska fördelas.

- En kartläggning och verktyg för uppföljning (indikatorer) av hur vården i livets slutskede ser ut idag.

Gemensamma termer och definitioner

För att hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska använda termer och definitioner om palliativ vård på ett konsekvent och systematiskt sätt och på så sätt öka enligheten i dokumentation och kommunikation har Socialstyrelsen tagit fram ett antal termer och definitioner om palliativ vård i livets slutskede.

Du hittar listan med definitioner av centrala begrepp och rekommenderade termer i Socialstyrelsens termbank (klicka på ”avancerad sökning”, välj ”palliativ vård” och klicka på Sök).

Länkar till intressant läsning:

Uppdaterat vårdprogram stärker den palliativa vården av ...

Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede – Vägledning, rekommendationer och indikatorer – Stöd för styrning och ledning

Vård i livets slutskede – Socialstyrelsens bedömning av utvecklingen i landsting och kommuner

Näring för god vård och omsorg – en vägledning för att förebygga och behandla undernäring

Klicka hör för fler länkar i ämnet palliativ vård!