Det finns i Halmstad ett stort behov av hospis i någon form, en plats för värdig vård för dem som genom allvarlig sjukdom har hamnat i livets slutskede.
Den slutsatsen drar diakonerna inom Svenska kyrkan i Halmstad-Laholms kontrakt. De har gemensamt överlämnat ett upprop till sjukvården i Halland, ställt till Region Halland, undertecknat av 642 personer som stödjer kravet på ett hospis i Halmstad.
– Vi tycker inte om det vi ser och upplever inom vården, förklarar Amelie Junger, diakon i Söndrum Vapnö församling och samordnare i kontraktet. Inom hennes församling, på Bäckagård, finns Halmstads kommuns enda korttidsboende för patienter som skrivs ut från sjukhus; människor som fortfarande är för dåliga för att flytta hem till den egna bostaden.
Amelie och ett par av hennes kolleger har, i egenskapen av diakoner, ett uppdrag riktat mot Bäckagård. Det är att vara samtalande och stödjande personer för många av dem som får vård på korttidsboendet. Då också de som är där med vetskap om att de är på väg att dö, och deras anhöriga.
Det är inte enbart gamla människor diakonerna möter på detta vis. Utan också mycket unga, kanske med cancersjukdom och med små barn i sin familjekrets, där sjukvårdens behandlingar inte har räckt till för att hejda förloppet.
Problemet i Halmstad, menar Amelie Junger, är inte kvaliteten på den vård som ges på sjukhusens kliniker eller de insatser och den omsorg som lämnas på Bäckagård.
– Tvärtom. Patienterna får absolut bästa och tänkbara vård på båda håll. Hon förklarar att det i stället handlar om platsen. Om vistelsemiljön på Bäckagård, där sjuka blandas av olika skäl och att flertalet av de palliativt sjuka, i takt med att komplikationerna kommer, åker fram och tillbaka mellan korttidsboendet, hemmet och sjukhuset.
– Det är inga lämpliga platser att vara på, eller bra behandling av en människa, att skickas runt i vårdkedjan på det här viset under hans eller hennes sista tid i livet.
Behovet av hospis som alternativ till detta omfattar i lika stor grad även i bostad av hemtjänst och patrullerande sjuksköterskor och kanske till och med på äldreboenden, anser diakonerna.
– Naturligtvis är det här individuellt. En del sjuka och deras anhöriga vill vara hemma in i det sista och då ska man göra vad man kan för att ge dem den möjligheten. Men i Halmstad just nu finns inga val att göra.
Amelie Junger påpekar att hon och de övriga diakonerna inte hänger upp sig på ”hospis” som namn eller begrepp, utan att det viktiga är att skapa en särskild palliativ vårdenhet där alla vet vad de ska göra, att det finns en kompetens, attityd och miljö som är förknippad värdighet i förhållande till döendet.
– På 1970-talet byggde vi på sjukhusen upp våra fenomenala förlossningsavdelningar. I Sverige är vi suveräna på att ta emot människor till livet. Min önskan är att vi ska lyckas med att ge bra vård också i andra änden av livsstrecket.
Lennart Hildingsson lh@hallandsposten.se