En bild av dagens Sverige

Jag har berättat om det här tidigare, men tar upp det igen. Det är viktigt.

Bild: Wikipedia

Det var en mulen och småkylig höstdag. Det var måndag och klockan var 11, när två polisbilar kom körande genom det lilla samhället med blåljus och tjutande sirener. Polisbilarna körde in på skolgården och tvärnitade vid skolans gemensamma toalett.

Strax kom två ambulanser tjutande med blåljus. De körde båda in på skolgården. Den ena av ambulanserna blev vinkade fram och stannade framför dörren till den gemensamma toaletten. Den andra ambulansen stannade bakom polisbilarna.

Ambulansmännen tog sina väskor och gick in på toaletten för att undersöka vad som hänt.

Efter en stund kom en av ambulansmännen ut och hämtade ambulansens bår. Han såg mycket ledsen ut, på gränsen till att börja gråta.

Barnen gick omkring och grät och höll om varandra. Lärarna med rödgråtna ögon försökte trösta kollegor och skolbarn.

Polisen spärrade av området och samlade lärare och elever i grupper. Några av poliserna började förhöra lärare och barn. Även poliserna såg ledsna och sorgsna ut.

En fjortonårig flicka hade tagit sitt liv genom att hänga sig på toaletten. Troligen hade hon gjort det direkt när hon kom till skolan, men det var först efter några timmar som man saknade henne på allvar.

En av hennes skolkamrater tyckte det var konstigt att en av toalettdörrarna var låst och att två fötter syntes en bit ovanför golvet när kamraten tittade under kanten på båset.

En vaktmästare tillkallades. Han öppnade dörren och såg förskräckt flickan hänga i ett klätterrep från ett rör i taket.

Hon var mycket intresserad av klättring därför klätterrepet. Hon hade troligen planerat självmordet under en längre tid, eftersom hon hängt sig i ett sådant klätterrep.

Ambulansmännen kommer ut och bär flickan på båren mellan sig. Vi ser inte flickan på grund av att ambulansmännen lagt en filt över hela båren och flickan.

Ambulansmännen hade tidigt konstaterat att flickan varit död en längre stund. Därför ansåg de att upplivningsförsök var utsiktslösa. Hon hade troligen inte strypts, utan brutit nacken.

Flickan som hette Lisbeth hade blivit våldtagen av en äldre man med utländskt ursprung.

Mannen skulle ha suttit av ett långt straff men hade rymt och var sedan dess försvunnen. Samhället ville att Lisbeth skulle föda barnet, trots hennes låga ålder.

Lisbeth som ansågs mogen för sin ålder, hade skrivit ett brev där hon berättade om sin situation:

”Jag blev våldtagen av en samhällets psykopat! Sedan ville samhället att jag skulle föda ett ovälkommet barn.

När jag nu har fått psykiska problem på grund av våldtäkten och barnet i mig, så struntar samhället i mig.

Så nu struntar jag i ert sjuka samhälle och lämnar den här världen tillsammans med ett ofött barn.

Det som ni tror är det perfekta samhället, är egentligen ett naivt samhälle fyllt med falska löften.

”Så, lycka till med er framtid.”.

____________

Händelsen som den ovan relaterade sker dagligen i vårt tidigare så fina trygga Sverige. Vi måste berätta om det om och om igen. Ett förlorat liv på grund av våld och våldtäkt, är ett för mycket. Idag sker bestialiskt våld och sjuka våldtäkter överallt i vårt samhälle.

Idag blir 100-åringar våldtagna på våra ålderdomshem. Våra ålderdomshem vilka borde ha varit skyddade från bestialiska galningar från alibabaländer. De här våldtäkterna sker endast för att en vansinnig migration skall sopas under mattan. Våra äldre är en bricka i ett elakt huvudlöst politiskt spel.

Idag är det bara ett av 8 politiska partier som på allvar tar ställning MOT det sjuka våldet.

Tack S, V, C och Mp för det här samhället

Det är en vårdag i den idylliska byn Kimstad. En 9-årig flicka är på väg hem från skolan när pedofilen Ahmed Mahamoud dyker upp. Han är en 39-årig man som nyligen förgripit sig på barn. Han släpptes dock ut i förtid och började snabbt leta efter nya offer att attackera.

Han hittar då den här flickan på en skogsväg. Han överfaller och släpar med sig henne. Han slår och hotar henne. Den lilla tjejen skakar av rädsla. Hon kissar på sig när den 120 kilo tunga mannen torterar henne. Han våldtar henne. Han drar upp en kniv, gör ett snitt i hennes hals och försöker strypa ihjäl barnet.

Den 9-åriga flickan, som på sin fritid älskar att rita och pyssla, överlever mordförsöket. Ahmed lämnar platsen och flickan hittas med lera över hela kroppen. Hon har blod i ansiktet, smutsiga kläder och sneda glasögon. När hon får syn på sin oroliga mamma utbrister hon:

– Mamma, mamma. Vi måste flytta, han kommer mörda oss.

Med tårar i ögonen berättar mamman om hur mannen förstört deras familjeliv. Hur de lidit av sömnsvårigheter, medicinering och psykisk ohälsa. Hur deras dotter endast klarade av att gå halvdagar i skolan. Hur de tvingades flytta, då det blev för traumatiskt att bo kvar i byn.

Våra politiker och myndigheter sviker offren i det här landet. Den här tragedin skulle aldrig skett om de slutade att släppa ut sinnessjuka pedofiler i förtid. Varför ska de släppas ut alls? Som en motkraft mot detta kommer vi denna vecka hjälpa flickan och familjen med gåvor.

På bilden ser ni den hänsynslösa förövaren Ahmed Mahamoud. Han kommer vara ute om några år igen. Han utvisades inte och frågan är inte om, utan vem hans nästa offer blir....

Stetoskop som hippa accessoarer

Jag är inte den första som skriver om det, och inte den sista, och egentligen har jag inget mer att säga än alla andra som redan reagerat och ifrågasatt det som ägde rum utanför Karolinska i Solna i förra veckan: Vårdpersonal – i full arbetsklädsel och med stetoskopen dinglande som hippa accessoarer runt halsen – manifesterade till förmån för en Hamaskopplad läkare som fängslats. Men jag säger det ändå: Det är stor förbannad skam att sådant får ske vid entrén till ett sjukhus.

Daniel Schatz om "barnläkarna"!
Johan Romin om "barnläkarna"!

Det är skamlöst på så många sätt. För det första blir det omöjligt för människor som tar avstånd från Hamas och islamistisk terror att alls känna förtroende för personalen på Karolinska längre. Hur kan vi veta vilka läkare, sköterskor och andra anställda som stödjer terrorn och som inom sig (eller rentav öppet) jublade över massakern den 7 oktober?

Svaret är att vi inte kan det. Har vi otur kan vi hamna hos en läkare som på fullt allvar vill se judiskt blod flyta. Och det är en sak att de här människorna tänker så inom sig – det står var och en fritt att tänka vad de vill. Men när de demonstrerar sina åsikter öppet tillsammans med antisemiter och terrorvurmare blir det en helt annan sak. Har inte Karolinska någon gräns för vilka åsikter som är lämpliga att uttrycka för någon som jobbar med vård av människor? Jag menar, är det verkligen i sin ordning att stå på terroristers sida – dessutom i kläder som ska vara neutrala och förtroendeingivande och i entrén till ett sjukhus som länge (åtminstone före Macchiarinis tid) ansetts vara ett av de främsta i världen?

Skulle Karolinska i så fall även ha fördrag med att deras anställda stod utanför och heilade tillsammans med NMR?

Det tror jag knappast. Vad tror du?

Det har blivit alltmer uppenbart på senare år att våra myndigheter och institutioner har olika måttstockar beroende på vilka åsiktsgrupperingar det handlar om. De antisemitiska demonstrationerna som pågår dagligen och stundligen i Sverige ser både polisen och andra myndigheter allt som oftast mellan fingrarna med.

Beror det på rädsla för det aggressiva våldskapitalet som är så starkt i de här grupperna? Eller handlar det bara om allmän slapphet? Rädsla för att bli kallad rasist om man ingriper mot demonstranter varav så många har utländskt påbrå och kommer från generellt lättkränkta regioner? Skräck för att bli omskriven som ”islamofob” på DN:s och Aftonbladets ledarsidor?

Sen är det faktiskt detta med hygienperpektivet också. Om jag kommer till ett sjukhus vill jag inte bli emottagen av en läkare eller sköterska som ögonblicket innan stått på knä på asfalten utanför sjukhuset i sina arbetskläder. I så fall kan vi lika gärna avskaffa alla hygienregler på Karolinska och låta de anställda komma och jobba i valfri klädsel som de haft på krogen, i stallet, i lekparken med ungarna eller vad du vill.

Och visst – de här Hamasvännerna kanske gick in och bytte om direkt och lade demonstrations-dressen i tvätten och spritade stetoskopen. Men hur VET vi det? Ska man behöva fråga personalen på sjukhuset om deras kläder är rena innan man låter dem komma nära?

Alltså, jag orkar snart inte med alla dessa gaphalsar som ständigt ska skandera, skrika och bryta mot allt sånt som länge var oskrivna regler i vårt land. Var gör de här? Varför åker de inte till Gaza och börjar slänga runt med sina stetoskop där istället? Varför ska vi svenskar tvingas konfronteras med dem i vårt vardagsliv?

Av Bitte Assarmo

"Jag är kränkt"

När jag tvekar att skriva ett inlägg med fakta.

Jag tror vi är många som idag tvekar att tala om fakta. Inte för att de är fel, utan för att vi skapat en kränkthetskultur där människors känslor blivit viktigare än verkligheten.

Att bli kränkt är en känsla. Den känslan är ditt ansvar att hantera. Kan du inte hantera att höra fakta eller åsikter du ogillar blir det svårt att leva i en demokrati.

Så nästa gång du blir kränkt, se det som en möjlighet till självutveckling och en möjlihet att träna på att hantera känslor konstruktivt.

Så kära lättkränkta, känslostyrda godhetsknarkare, här kommer lite fakta som sannolikt kommer att kränka er.

Ingen har någonsin löst ett samhällsproblem genom att bli kränkt. Samhällsproblem löses genom att först erkänna att de finns och sedan fatta beslut utifrån fakta, inte känslor.

Fakta om vad den tidigare migrationspolitiken utsatt Sverige och övriga västvärlden för.

Här är några av de konsekvenser som forskning, myndighetsrapporter och offentliga utredningar från Sverige och andra västländer återkommande beskriver som följder av omfattande invandring från delar av Afrika och muslimskt dominerade länder:

• Ökad grov våldsbrottslighet, mord, mordförsök, grov misshandel, rån och gängvåld.

• Överrepresentation i sexualbrott, där flera europeiska studier och nationella rapporter visar tydlig överrepresentation för vissa ursprungsgrupper.

• Islamistisk terrorism och radikalisering.

• Hedersförtryck, tvångsäktenskap, barnäktenskap och könsstympning.

• Klanbaserad kriminalitet och parallella maktstrukturer.

• Parallellsamhällen och växande segregation.

• Låg sysselsättning och högt bidragsberoende i flera flyktinggrupper från MENA och delar av Afrika.

• Ökad belastning på skola, socialtjänst, sjukvård, rättsväsende och bostadsmarknad.

• Antisemitism kopplad till vissa islamistiska miljöer.

• Konflikter kring yttrandefrihet, religionskritik och demokratiska värderingar.

• Kraftigt ökade integrationskostnader under lång tid.

Det här är återkommande problem som beskrivits i forskning, myndighetsrapporter och offentliga utredningar från bland annat Sverige, Danmark, Norge, Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Belgien, Storbritannien och USA.

Så vet ni. Er kränkthet och ert behov av att signalera godhet har inte skyddat någon. Däremot har den egna befolkningen fått leva med konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik.

Vi behöver inte fokusera på det som fungerar och det är absolut inget som hjälper någon!
Så inte alla argumentet kan ni bespara oss, Vi vet!

Så sätter du fakta före känslor och verkligheten före godhetssignalering, då är Sverigedemokraterna ditt parti.

Av Caroline Frisk SD

Då är det sekterism

Jag får tydligen ta detta en gång till, eftersom det verkar vara svårt för ganska många att förstå.

Det finns människor som vill debattera Israel med mig. Det finns människor som vill debattera Iran med mig. Det har jag inga problem med. Jag debatterar gärna svåra och obekväma frågor. Men då finns det ett grundkrav: man måste befinna sig i verkligheten Man måste kunna förhålla sig till fakta, till dokumenterade händelser och till vad rörelser, regimer och ideologier faktiskt säger, gör och står för. Det går inte att ha en meningsfull diskussion med människor som redan från början har ersatt verkligheten med konspirationer, slagord och en politisk fantasi där terrorrörelser framställs som demokratiska alternativ.

Det är där många av dem som söker debatt med mig hamnar. De talar om Hamas som om det vore ett legitimt alternativ till västerländsk frihet. De beskriver den iranska regimen som om den vore ett uttryck för motstånd snarare än en brutal teokrati. De lyfter fram terrorrörelser som om de vore jämförbara med vanliga politiska partier i en demokrati. Men så fungerar inte världen.

Hamas är inte ett alternativ till demokrati. Den iranska regimen är inte ett alternativ till frihet. Nazism, kommunism och islamistisk terrorism kan inte likställas med politiska rörelser som, hur mycket man än ogillar dem, verkar inom en demokratisk och västerländsk frihetsgrund. Man kan kritisera väst. Man kan kritisera Israel. Man kan kritisera Sverige. Det är inte problemet. Problemet uppstår när all kritik, alla fakta och varje invändning till slut pressas in i samma gamla världsbild: att judarna styr världen, att allt är propaganda, att terrorister egentligen är hjältar och att alla som säger emot är köpta eller styrda av dunkla krafter.

Då är det inte längre debatt. Då är det sekterism.

Jag tänker inte låtsas som att sådana samtal är seriösa. De ger mig ingenting, och de förändrar inte heller människor som redan har bestämt sig för att verkligheten bara gäller när den bekräftar deras egen ideologi. Min utgångspunkt är enkel: frihet mot ofrihet. Demokrati mot diktatur. Människors rätt att leva utan religiöst tvång, politiskt förtryck och statligt våld. Vill man debattera det på riktigt, med fakta, hederlighet och verklighetskontakt, då går det utmärkt. Men jag tänker inte sätta mig och diskutera världen med människor vars sista argument alltid landar i en judisk konspiration.

Av Roger Sahlström

Dagens rakaste budskap

IS-Terroristernas gräddfil

Det här är en av de mest explosiva, debatterade och känslomässigt laddade politiska händelserna i svensk 2010-talshistoria. När nyheten briserade om att personer som frivilligt anslutit sig till en av vår tids mest brutala terrorsekter, Islamiska Staten (IS), skulle erbjudas skattefinansierade förmåner för att integreras tillbaka i det svenska samhället, uppstod en monumental politisk härdsmälta.

Här är en kraschlandning i hur den svenska byråkratin krockade med den globala terrorismen, vem som bar ansvaret och hur verkligheten faktiskt såg ut bakom rubrikerna.

1. Startskottet: Lunds kommun och "avhopparverksamheten" (2016) Debatten om en "gräddfil" tog verklig fart under hösten 2016. Startskottet var en uppmärksammad intervju med Anna Sjöstrand, dåvarande samordnare mot våldsbejakande extremism i Lunds kommun.

Kommunen hade, utifrån riktlinjer från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, dragit slutsatsen att man borde hantera återvändande IS-krigare på exakt samma sätt som man hanterar avhoppare från kriminella gäng eller nynazistiska grupper. Logiken (enligt den svenska socialtjänstmodellen) var rehabiliterande: om dessa personer inte får hjälp in i samhället, riskerar de att marginaliseras och begå nya terrordåd.

För att "hoppa av" skulle de därför kunna erbjudas hjälp med:

Bostad: Förtur eller hjälp att hitta boende.

Skuldsanering och ekonomiskt stöd: För att inte drivas in i gängkriminalitet. Jobb och studier: Stöd för att komma in på arbetsmarknaden.

Psykologhjälp: För traumabehandling. Skyddad identitet: Via Skatteverket, om det fanns en hotbild från nätverket de lämnat.

2. Haveriet: Krocken mellan svensk byråkrati och IS-terror

När detta presenterades i media exploderade debatten. Att likställa unga killar som hamnat snett i ett lokalt förortsgäng med ideologiskt övertygade terrorister som rest utomlands för att delta i ett folkmord och upprätta ett kalifat, sågs av de flesta som ett gigantiskt moraliskt haveri.

Kritiken kretsade kring det bisarra i att vanliga skötsamma medborgare, studenter och fattigpensionärer fick vänta i decennier i bostadsköer och kämpa för vård, medan personer som stöttat halshuggningar och sexslavar plötsligt skulle få en "gräddfil" till välfärdens innersta rum. Det uppfattades som en belöning för terrorism.

3. Siffrorna: Hur många rörde det sig om? När man tittar på de kalla siffrorna blir gapet mellan debattens storlek och verkligheten tydlig:

Totalt antal resenärer: Runt 300 personer (män, kvinnor och barn) reste från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska grupper.

Återvändarna: Av dessa bedöms cirka 150 personer ha återvänt till Sverige (många dog i strid). Hur många fick "gräddfilen"? Svaret är: Försvinnande få. Hela avhopparmodellen byggde på frivillighet. Problemet var att de flesta av dessa IS-återvändare inte såg sig själva som "avhoppare". De var i många fall fortfarande radikaliserade, litade inte ett dugg på svenska myndigheter och ville absolut inte prata med socialtjänsten. De flesta flög helt enkelt under radarn, flyttade in hos släktingar eller vänner och gick “under jorden”.

4. Vem var ansvarig? Skandalen hade inte en enskild arkitekt, utan var resultatet av ett systemfel och ett politiskt vakuum: Regeringen Löfven (S/MP): Fick massiv kritik för att de agerade extremt senfärdigt. Sverige saknade vid denna tidpunkt lagstiftning som kriminaliserade själva deltagandet i eller resandet till en terrororganisation (något som flera andra europeiska länder redan hade löst). Eftersom de inte kunde låsas in av polisen, föll ansvaret på kommunerna.

Den Nationella Samordnaren (Mona Sahlin / Anna Carlstedt): Den statliga samordnaren hade länge drivit linjen att kommunerna måste bygga upp avhopparverksamheter, men saknade konkreta och realistiska verktyg för hur man hanterar krigsveteraner från en terrorsekt.

Kommunerna (SKR): Kommuner som Lund, Stockholm, Örebro och Göteborg tvingades hantera individerna utifrån Socialtjänstlagen (SoL). Enligt SoL ska socialtjänsten hjälpa individer i nöd, och lagen gör i grunden ingen skillnad på om du är en snattare eller en hemvändande IS-supporter. Byråkratin gjorde bara sitt jobb enligt de regelverk som fanns.

Slutsatsen
"Gräddfilen" för IS-krigare var mer ett byråkratiskt teoretiskt haveri än en utbredd praktik. Mycket få terrorister fick några faktiska lyxlägenheter. Men symbolvärdet var förödande. Det avslöjade hur naiv och oförberedd den svenska staten var på internationell terrorism, och hur den svenska välfärdsstatens mjuka rehabiliteringsmodell fullständigt kollapsade när den mötte IS-kalifatets ideologi.

Hyckleriet ser inga gränser

När Hamas "reste sig" och slaktade judar kallades det hjältemod, motstånd och nödvändig hämnd. Mycket av övergreppen livesändes. Klippen spreds, kommenterades och i vissa kretsar på vänsterkanten nästan konsumerades som politisk bekräftelse.

Men när filmen *Citizen Vigilante* dök upp blev plötsligt våld på bild ett allvarligt samhällsproblem. Då blev fiktion farlig. Då skulle unga män påverkas. Då skulle estetiserat våld tas på största allvar.

Det är den dubbelmoralen som är så svår att ta på allvar. Verkliga mord, våldtäkter och kidnappningar kunde relativiseras som ”motstånd”. Men en ful och brutal film om privat rättskipning får samma människor att upptäcka moralpaniken.

Antingen är våld som underhållning farligt, särskilt när det riktas till unga män som redan lever nära hat, alienation och radikalisering. Eller så är det inte det. Men man kan inte blunda när judar slaktas på riktigt och sedan slå larm när någon gör film av den vrede som växer fram ur ett samhälle där staten tappat kontrollen.

Det är inte filmen som skapade desperationen. Filmen är ett symptom på den verklighet som naiva samhällsingenjörer länge vägrat se.

Roger Sahlström

Kommunpolitiker sökes

Har du ingen särskild utbildning inom ekonomi, juridik, samhällsplanering eller offentlig förvaltning? Perfekt.

Har du aldrig drivit en verksamhet med hundratals miljoner i omsättning? Inga problem.

Har du aldrig läst en detaljplan, en miljöbalk eller en kommunallag? Det ordnar tjänstemännen.

Det viktigaste är att du är trogen ditt parti, räcker upp handen när gruppledaren vill och följer partilinjen. Då kan du snart sitta i en nämnd och fatta beslut som påverkar tusentals människors vardag.

I många kommuner verkar kompetens vara meriterande först när den råkar sammanfalla med partiboken. Nämnder och styrelser tillsätts främst efter valresultat, inte efter kunskap. Resultatet blir ibland att personer utan sakkunskap ska avgöra komplicerade frågor om bygglov, miljö, skola, äldreomsorg och investeringar för enorma belopp.

Det är en märklig ordning. Vi kräver utbildning för att bli elektriker, sjuksköterska, pilot eller lärare. Men för att vara med och styra en kommun med miljardbudget räcker det ofta med att ha rätt partibok och tillräckligt många år i partiorganisationen.

Självklart finns det engagerade och mycket kompetenta kommunpolitiker. Men systemet ställer inga krav på att de ska vara det. Det är kanske den största bristen av alla.

Kanske är det dags att börja diskutera om förtroendeuppdrag också borde innebära krav på relevant utbildning, dokumenterad kompetens och ett personligt ansvar för besluten. För skattebetalarna förtjänar mer än att hoppas på att turen råkar placera rätt person på rätt plats.

Vh
Birger Baekmark

Grattis till den lyckade städningen, Tobias!

Det krävs en helt unik politisk talang för att vara partisekreterare i Sveriges historiskt mest toppstyrda maskineri, och samtidigt lyckas framstå som en förvirrad turist som bara råkat kliva in på fel årsmöte. Men Tobias Baudin klarar det med glans! I hans värld existerar det nämligen varken partilinjer, kriminella infiltrationer eller obekväma mordhot. Allt är bara en enda stor, mysig demokratisk process.

Låt oss plocka isär detta monumentala strutsbeteende:

Enligt Baudin fanns det absolut ingen central partilinje när kommunalrådet Ebba Östlin kuppades bort i Botkyrka. Att tidigare S-toppen Peter Schilling nu öppet gör avbön, skäms och bekräftar att man följde exakt den partilinjen, viftas bort som ett missförstånd.

Tydligen har Socialdemokraterna – ett parti vars interna piskor och disciplin normalt får preussiska militärparader att framstå som stökiga – plötsligt förvandlats till ett fritt, anarkistiskt hippiekollektiv just i Botkyrka. Ingen pekar med hela handen, ingen vet något, det fanns inga direktiv. Alla röstade bara fritt från hjärtat! Att Baudin lyckas dra den valsen i nationell media utan att brista ut i gapskratt är ett under av ansiktskontroll.

Granskningen visar alltså att de skattefinansierade ABF-gårdarna agerat värmestuga för de individer som var inblandade i kidnappningen av Einar och den tragiska skjutningen av 12-åriga Adriana. Dessutom satt gängkopplade personer bevisligen med på det famösa mötet där Östlin röstades bort.

Men frukta ej, Baudin har stenkoll! Hans djuplodande förklaring är att en av killarna inte längre är medlem, och en annan var det faktiskt inte ens från början. Skönt! Då kan vi ju helt radera det lilla bekymret att organiserad brottslighet bokstavligen närvarade vid ett S-årsmöte för att avsätta en politiker som försökt stänga deras brottsfinansierade lekstugor. Enligt Baudin gjordes ju valet "efter våra stadgar". Det är ju fantastiskt att gängen numera använder svensk föreningspraxis för att bedriva sin verksamhet.

Kronan på verket är när Baudin konfronteras med att Ebba Östlin fick mordhot och att någon formade handen som en pistol mot hennes ansikte. Baudins reaktion? "Det är första gången jag hör det."

Tobias Baudins informationsfilter är uppenbarligen en byråkratisk triumf. Han visste inget om partilinjen. Han har inte hört talas om någon distriktslinje. Han hade noll koll på mordhoten mot sitt eget kommunalråd. Man börjar nästan undra om partisekreterarens främsta arbetsuppgift numera är att sitta inlåst på Sveavägen 68 med skyddsglasögon och industriella hörselkåpor för att slippa se och höra hur verkligheten ser ut.

Men "nu fungerar arbetarkommunen", hälsar Baudin glatt. Ja, det är ju klart den gör! När man väl har offrat den obekväma politikern som sa ifrån, blundat stenhårt för de kriminellas inflytande och därefter raderat alla bevis på interna direktiv, så blir det faktiskt väldigt lugnt och harmoniskt på medlemsmötena.

Grattis till den lyckade städningen, Tobias!

Av @Dempaslotteborn