Minns ni Al Gore? Mannen som 2006 slog fast att Nordpolen skulle vara isfri inom några år, att havsnivåerna skulle stiga med flera meter och att världen stod på randen till en klimatapokalyps. En Oscar, ett Nobelpris – och sedan verkligheten: Temperaturen har stigit, ja. Men ingen av hans mest dramatiska varningar har besannats.
Det hindrade honom inte från att bli stenrik på paniken.

Nu ser vi samma mönster igen, den här gången på Aftonbladets ledarsida. Där jämförs klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari med en barnboksfigur – den sadistiska Dolores Umbridge från Harry Potter. Allt för att hon inte lever upp till klimatvänsterns krav på omedelbar underkastelse inför alarmistiska narrativ.
När den självutnämnt "oberoende socialdemokratiska" pressen tar till barnboksreferenser för att vinna klimatdebatten, då vet man att vi lämnat vetenskapen bakom oss. Det här handlar inte om koldioxid. Det handlar om ideologisk signalpolitik klädd i katastrofretorik.
Ja, klimatet förändras. Det har det alltid gjort. Jorden har gått igenom istider, varma perioder, havsnivåer som stigit och fallit. Det är inte en konspiration. Det är geologisk historia. Att påstå att varje avvikelse i vädret är ett tecken på världens undergång är inte vetenskap – det är domedagsmystik.
Och vad bygger denna undergångsteologi på? Datorbaserade scenarier. IPCC:s modeller är just det – modeller, inte kristallkulor. De baseras på antaganden och osäkerheter, och flera av de mest alarmerande prognoserna har redan visat sig vara överdrivna eller direkt felaktiga. Det vetenskapliga innehållet kidnappas ständigt av politiker, aktivister och mediala moralister som vill tvinga fram samhällsförändringar de annars inte skulle få folkligt stöd för.
Samtidigt står samma vänster och moraliserar – trots sitt historiska arv. Det var socialister som tömde Aralsjön. Det var ett kärnkraftverk i Tjernobyl som exploderade under sovjetisk planekonomi. Nej, svensk socialdemokrati byggde inte Tjernobyl, men deras rörelseideologiska kusiner gjorde det – i ett system byggt på statlig maktkoncentration och planekonomisk arrogans.
Detta är inte rörelsen som bör skrika högst om miljön. De har haft makten i ett halvt sekel. Resultatet? En trasig energipolitik, beroende av rysk gas, och en skenhelig hållning där utsläpp exporteras till Kina medan man poserar på klimatmöten.
Och nu ska vi alltså tro att barnen i Umbridge-kostym vet bättre än de vuxna?
Det är dags att skifta ton. Klimatfrågan är för viktig för att lämnas i händerna på känslostyrda moralister och politiska aktivister. Det krävs nykterhet, teknisk kompetens och långsiktigt ansvarstagande. Inte fler skrämselrubriker. Inte fler barnsliga metaforer.
Vill man lösa klimatutmaningar behöver man sluta låtsas att världen går under imorgon – och börja prata om lösningar som fungerar även i övermorgon.





